En sväng på sta'n

Kuwait Tower, ett landmärke

En grupp om nio svamptorn

En av Kuwaits få sevärdheter är Kuwait Tower. Det är egentligen tre torn, två av vilka ingår bland 33 vattentorn som stod färdiga 1977 och som förser Kuwait City med vatten. 31 av dessa är klassiska svamptorn utplacerade i fem grupper, ritade av den svenska arkitekten Sune Lindström hos VBB (AB Vattenbyggnadsbyrån), sedermera Sweco, som även har byggt dem. De har en kapacitet om 3.000 m³ var, samma som vattentornet på Kronoparken i Karlstad och en tredjedel av Svampen i Örebro, som också ritades av Sune Lindström.

För de två sista vattentornen ville emiren av Kuwait, Sheikh Jaber Al-Ahmed, ha en mer spektakulär lösning, som den danske arkitekten Malene Björns ritade. De två stora kulorna är vattentorn om vardera 4.500 m³, jämförbart med det på Lamberget i Karlstad, som rymmer 4.000 m³. Det tredje tornet innehåller elreglerutrutsning och belyser  även de två andra.


Det stora tornet inrymmer dessutom två restauranger, en i övre halvan av vattenkulan och en i en liten kula högre upp som roterar helt runt på en halvtimme och ger en fantastisk utsikt över hela Kuwait. Det är öppet för publik mot ett inträde på motsvarande 70 kr. Om det är öppet, vill säga. Det var det inte nu, utan det var stängt för renovering, kunde den trevlige vakten berätta. Så det, så.

En butik, ett äldre bostadshus och ett
rivningshus som ska bli en skrapa

Kuwait-tornen ligger i ytterkanten av centrum, längst ut på en udde längst in i Persiska viken, längs en ringväg runt innerstan. Jag tog mig därifrån och in i stan, undan de stora vägarna.

Den glada, iranske butiksägaren

Kuwait City är en blandning av gammalt och nytt. Halvfärdiga gator och äldre byggnader sida vid sida med ståtliga skrapor. En liten matbutik sticker ut mellan ett äldre bostadshus med klädtork på balkongerna och ett rivningshus som ska bli en skrapa på 27 våningar. Med bostäder eller kontor, den iranske butikägaren är inte så bra på engelska. Det sjuder av tillväxt. Och det är snyggt och städat överallt.

Ndje'e kollar bilar för hotellet

Utanför ett hotell träffar jag Ndje'e från Nefal, som han säger. Han jobbar där på hotellet. Innan en bil får köra fram framför hotellingången tar han en spegel monterad på ett långt skaft och tittar under bilen, runt hela, innan han släpper fram den. Han har bott och jobbat här i två år, och tänker stanna ett till innan han åker hem igen till Nepal. Då har han sparat ihop lite pengar, samtidigt som han skickar hem medan han är här. Ca 2/3 av invånarna här är inte medborgare i Kuwait, och han är en av dem.

En huvudgata med sina skrapor

Det finns trottoarer också

Avenyn i stan är en två gånger trefilig paradgata, tänk Valhallavägen i Stockholm, kantad av banker, försäkrings­­­bolag, finans­­­­institutioner och offentliga kontor, det ena finare än det andra. Detta är ju visserligen en del av stan, men inte den delen jag är mest intresserad av. Jag försöker hitta pulsen och folket i stan. De finns inte först och främst på avenyn. Den är präglad av för mycket fart och flärd.

En smältdegel

Det är ju inte så att man hamnade i ett typiskt arabiskt samhälle, precis, om man nu skulle ha trott det. Personalen som jag hittills har haft kontakt med på på hotellet är t.ex. från östra Asien, Filippinerna och Indien. Och dagens utflyktsmål bara bekräftar det intrycket. Det finns av alla folk, nationaliteter och klädslar. Och det är stort, propert och välskött. Av landets 2,7 miljoner invånare bor ca 2,4, dvs 88 %, i tätorten. Vi pratar om stor-Kuwait City.


Det var lätt gjort att hamna här i stället för i Avenues.

Dagens miniutflykt gick till Avenues Mall (upp och nerbild, Google). Hotellbussen dit gick längs Ring 5, bitvis en 120-väg. När det flöt så flöt det, men det tog ändå 25 minuter på lika många kilometer. När chauffören slutligen saktade ner syntes ordet IKEA med jättebokstäver på en enorm fasad. Så om man inte visste bättre, vilket jag inte gjorde, var det lätt att hamna där. Då var det bara snabbaste vägen ut igen och in västra ingången till Avenue 1.



Efter Carrefour bare fortsatte och fortsatte och fortsatte det i ytterligare
ca. 750 meter. Och folk överallt.

Där kändes allt märkligt hemvant. Alla de kända märkena, med Starbucks och HM och hela rasket, fanns där. Som vilket varuhus i vilken större stad som helst. Fast stort. Och folksamt. Det myllrade av folk, som strömmar av sirap som flöt inimellan varann i alla möjliga riktningar. Efter ca 250 m dök korsningen Carrefour med sina vingar upp. Som i Nordstan, ungefär. Inte så märkvärdigt. Fast på andra sidan bara fortsatte det och fortsatte det. Och fortsatte. Och fortsatte. En hel kilometer inomhushallar skulle det bli innan det var klart.



Gigantiska affärer.

Fast jag visste inte då att jag hade kommit över i Avenue 2. Där fanns bl.a. jättelika dagligvaruaffärer och annat, både på bottenplanet och en trappa upp. Sen kom det stora, öppna torget där vägen delade sig. Rakt fram hette det tydligen Grand Avenue, en stor, 22 meter bred, rak gata på 400 meter som jag inte minns så mycket ifrån, måste jag erkänna. Fast där fanns bl.a. några passager åt höger, som jag nyfiket bara var tvungen att kolla.



Stil var det här, i Prestige.

Stil var det på priserna med. Multiplisera med 23.

Plötsligt befann jag mig i en helt annan värld. Det var fortfarande stort, men med en striktare, mer raffinerad stil, och nästan folktomt. Strama kypare fanns på restaurangen på det öppna torget, och butikerna lyste av lyxvaror. Jag hade hamnat på Prestige. En blick i herrmanufakturbutikens fönster fick hjärtat att hoppa. Eller vad sägs om över 400 spänn för en strikt kavaj? Ja, alltså kuwaitiska spänn, då, à kr 23. Dryga 10 lakan. Visserligen inte vilken kavaj som helst, men ändå. Tyvärr fastnade inte den på kortet, men resten låg i samma prisklass. Fatta vad hela kostymen gick på. Eller vad sägs om t.ex. skor 6 000, byxor 12 000, solglasögon 2 000, livrem 5 000. Prestige. Inte för vem som helst. Det kanske inte behövs så värst många kunder då för att det ändå ska bära sig.

Myskvarteret The Souk, torget.

Tillbaka, mitt emot över Grand Avenue, däremot, blev det folkligt värre. Områdena SoKu (South Kuwait) och The Souk (torget) formligen osade av mysighet. Små promenadstråk, smala gränder, småaffärer och småkafeer av alla de slag. Typ gamla Kuwait, lite gamla stan, fast mysigare, inte lika turistigt, fast det hela är konstgjort och konstruerat från början till slut. Hade jag haft lite mer tid på mig och varit lite hungrigare skulle jag ha köpt med mig lite lokalt smågott i SoKu, Kuwaits Soho, och slagit mig ner på ett av småkafeerna i The Souk, en efterlikning av det gamla torgsamhället, och suttit och bara tittat och kanske kommit i samspråk med nån annan kafégäst.

En mellanstor, svart kaffe och en stor,
icke-fet äppelmuffin. 50 spänn. Helt ok.

Nu blev det i stället en kaffe och en icke-fet äppelmuffin på ett snabbkafé i The Mall, som ett varuhus, men med lite mindre affärer, innan det var att hasta tillbaka till där jag började för nya 25 minuters återresa till hotellet. Två timmar gick snabbt i detta gigantiska, konstgjorda affärststråk med så många olika stilar under ett och samma tak.


Återresa och fastnande i trafikkork. När klockan är 18.41 och alla 4-5 körfälten framför en är fullproppade med bilar spelar det inte så stor roll att det står 120 på skylten. Det står still lika fullt.

Vänliga ord är som honung – smakar sött och gör kroppen frisk

Nerverna står på helspänn. De räknar med att bli anklagade för stöld. Pengarna de skulle betala med förra gången hade de ju med sig med hem igen, visade det sig. Fast det var ett mysterium för dem hur det kunde ha blivit så. Men det räckte förmodligen för att de skulle kunna anklagas. Falskt. Igen.

För vad annat kunde det betyda, att de skulle följa med till hans residens? Förra gången hade han ju anklagat dem för spioneri och hållit kvar Simon. Nu var det nog stöld de skulle anklagas för och fängslas. Vad var det han hade emot dem, egentligen, denna styresman?

Så nerverna står på helspänn när de vågar sig till att tilltala förvaltaren. –Vi ljuger inte. Vi vet faktiskt inte hur det kunde bli så förra gången. Men vi har med oss pengarna tillbaka. Dubbelt upp. Och nya pengar för den nya säden vi ska köpa.

–Lugn, bara. Lugn. Det är ingen fara. Jag fick era pengar förra gången. Det måste ha skett ett mirakel så ni även fick tillbaka dem.

Vänliga ord. Lena ord. Söta som honung för själen. Lugnande för närverna.

Och sen, då, vilken festmåltid de får. Olja gjuts på oroligt vatten.

22 år ensam

Så måste han ha känt det. Ensamt. Högste tjänare hos Potifar, ansvarig för hela hans hushåll. Ändå ensam. Högt betrodd fånge, med tillsyn över alla de andra fångarna och allt som skulle göras. Ändå ensam. Högste styresman i hela landet. Åndå ensam. Accepterad, nationaliserad, med fru från det nya landet och två härliga pojkar. Kan det bli mycket bättre? Accepterad och nationaliserad, ja, men inte integrerad. Fortfarande ensam.

Safenat Paneach kunde knappast ha lyckats bättre. Han hade nått högsta tänkbara position i det främmande landet. Full bestämmanderätt över landet, eget residens, egna tjänare som lydde hans minsta vink, en snäll och lojal hushållare med glimten i ögat som han kunde betro sig till och skoja med. Ändå ensam.

22 år har han varit i landet. Han pratar språket perfekt. Han kan alle deras seder och bruk. Han är respekterad och ärad. Kan det bli mycket bättre?

Just det, ja, deras seder och bruk. När de åt serverade de de honom för sig och egypterna som åt med honom för sig. Egypterna kan nämligen inte äta tillsammams med hebreer, det skulle vara anstötligt för dem. Och Potifar och hans folk var egyptier. Och fängelset var fullt av egyptier. Och hans tjänare nu var egyptier. Så under sina 22 år i Egypten har han ätit ensam. Ingen gemenskap vid måltiderna, dagens samlingspunkter. Hur integrerad har han känt sig då? ”Vi aktar och respekterar dig, men du är inte en av oss.”

Var det konstigt att han grät när han återsåg sina elva bröder – och fick veta att far fortfarande levde och var vid god hälsa? Där måste ha funnits mycket av både kärlek och längtan.

Ursäkta, herrn!

Scen 1: Ute på en betesmark. 10 bröder, de äldsta i 20-25årsålders. En yngling på runt 17 närmar sig från långt håll. De retar sig på honom för hans malliga drömmerier.
– Nu tar vi och dödar honom, så får vi se vad det blir av hans drömmar.
– Nej, han är ju i alla fall vår bror. Vi säljer honom till de här köpmännen i stället.
Sagt och gjort. Kvarstår bara att förklara för pappa vart han tog vägen.
– Vi låtsas att han har rivits av ett vilt djur.

Scen 2, ca 22 år senare: Utanför ett residens. Samma 10 bröder, nu tillsammans med ytterligare en, i 22-årsåldern. Husbestyraren leder an mot dörren. De vågar sig till att tilltala honom.
– Ursäkta oss. Vi vill gärna få förklara. Vi vet ärligt talat inte hur de här pengarna från förra gången hamnade i våra säckar. Nån måste ha lagt dem där, men vi har med dem tillbaka. Vi är faktiskt oskyldiga.

Uppochnervända roller. Då var de skyldiga, men låtsades vara oskyldiga och gick fria. Nu är de oskyldiga, men känner sig anklagade och fruktar att dömas. Då regisserade de själva sina roller. Nu tvingas de in i roller de inte vill spela. Då var de unga, kaxiga och självsäkra. Nu är de mogna, ödmjuka och oroade. Då sålde de sin bror som slav. Nu befarar de att själva bli tagna som slavar.

Men det oväntade sker. Det illdåd de gjorde då ska bli deras räddning nu. Hur märkligt det kan bli.

så får jag väl bli barnlös

Förtvivlan. Resignation.

Han är trängd in i ett hörn. Den enda vägen ut går genom ovisshet.

Han vill vara beräknande och ha kontroll – eller åtminstone kunna inbilla sig att han har det. Som när han och morbror Laban gjorde upp om vilka getter och får han skulle få, de randiga och de spräckliga. Han ställe upp strimlade pinnar framför dem när de parade sig så de skulle få randig avkomma. Fick de det? Ja, då. Var det på grund av pinnarna? Han vill nog gärna tro det.

Eller som när han tvingades ställas öga mot öga med sin lurade bror Esau. Han delade upp sina folk och ägodelar för att inte alla skulle gå under vid ett anfall, och han skickade gåvor till sin bror för att blidka honom. Blev det strid? Nej, då. Var det på grund av hans taktik? Han vill nog gärna tro det.

Eller som när han bosatte sig i Shekem och dottern Dina blev våldtagen av prinsen där, og de eldiga sönerna gick bärsärkargång i staden så hela klanen tvingades fly. Då förebrådde han sönerna att de hade utsatt dem för denna stora fara. Själv skulle han ha varit mer taktisk. Hade det gått bättre för dem då? Han vill nog gärna tro det.

Eller som nu, när det är hungersnöd och den första säden de köpte av mannen i Egypten har tagit slut. Han vill att de ska åka dit och köpa mer. Det går inte utan att Benjamin följer med, säger de. Då förebrår han dem att de talade om att de hade en till bror. Det skulle inte han ha gjort. Hade de varit mindre tränga då? Han vill gärna tro det.

Men nu är det som det är. Han har blivit av med Josef, som han tror är död. Han har blivit av med Simeon, som är kvar i häktet i Egypten. Och nu befarar han att han ska bli av med Benjamin på resan. Men det finns mer han kan göra. Ta med gåvor, befaller han. Ta med dubbel betalning. Ta med tillbaka pengarna som vi fick i retur. Esau-strategin. Blidkandet. Kommer det att fungera? Han vill nog gärna tro det.

Men så sjunker det ner i honom. Jag har ingen styrning längre. Jag har tappat taget om situationen. Fortsättningen ligger inte i mina händer. Möjligtvis tänker han tillbaka på de tidigare tillfällena. Låg ens de i mina händer, egentligen? Men som en ytterligare och sista åtgärd – och må den allsmäktige ta er alla välbergade hem igen.

Sedan lägger sig resignationens klamma hand över honom. Det låter inte längre: Då skickar ni mina grå hår i döden med sorg. Det är slut på styrningen, slut på förebråelserna. Nu är det: Ske vad sker. Och ska jag bli barnlös, så får jag väl bli barnlös.

Där känner jag att han blev gammal. Där tycker jag synd om honom.

Men vi är skyldiga

Tjugo år på en lögn.

–Kan du kolla om du känner igen den här, farsan.
–Ja, det är Josefs kappa. Var hittade ni den? Och varför är den så full i blod? Det måste vara nåt vilddjur som har rivit ihjäl honom.
–Å, vi är så ledsna, pappa.

Men de var ju inte alls ledsna. Och det var ju inte alls nåt vilddjur. I sin avundsjuka hade de gjort sig av med honom. Den hetlevrade Simeon i täten, medan Ruben och Juda lyckas dämpa gemyterna lite. Så han säljs i stället för att dödas. Ångesten finns i hans ansikte, men varken den eller hans böner om nåd tar de någon notis om.

Tjugo år på en lögn.

Hur mycket tärde det på dem att se far brytas ner av sorg? Hur ofta funderade de på vad det hade blivit av honom? Hur ofta såg de hans bedjande blick framför sig på nätterna? Vad hittade de på för ursäkter för sig själva för att hålla sanningen stången? –Det var rätt åt honom, drömmaren som trodde sig vara förmer. Eller –Det är jobbigt att se farsgubben sörja, men han har ju oss åtminstone.

Tjugo år på en lögn.

Och varför tar de upp det här nu då, när de tjugo år senare tvingas åka till Egypten för att handla säd på grund av hungersnöden? De anklagas för spioneri, och mannen håller kvar Simeon medan de andra åker hem efter Benjamin. Men varför kopplar de det med det som hände för tjugo år sedan? Ångern och ruelsen ligger og tär. Nu kommer den upp till ytan. Det är dags att erkänna. För sig själva först.

Men vi är skyldiga.

Det första steget. Men vi är skyldiga. Vi låtsades inte veta nåt, men vi är skyldiga.Vi lät honom tro att det var något vilddjur, men vi är skyldiga. Vi gav sken av att det inte var vårat fel, men vi är skyldiga. Far lastar oss inte, men vi är skyldiga.

Tjugo år på en lögn. Men vi är skyldiga. Ett steg mot ett erkännande. Ett steg mot försoning. Josef hör dem och gråter av kärlek och längtan.

Tjugo år på en lögn. Men inte längre.

... utan han glömde alldeles bort honom

Olika öden. Olika livsfokus. Hur vi ändå färgas av just vår livssituation!

Dessa två herrar och medfångar. Han har lättat deras bekymmer, berättat för dem om innebörden av deras drömmar. Åt den ena, du kommer att återinsättas i ditt ämbete. Och då, snälla, kom ihåg mig och försök få ut mig härifrån, för jag är oskyldigt dömd.

Men han kom inte ihåg honom, utan glömde bort honom.

Hur mycket tydligare kan det understrykas? Han glömde alldeles bort honom. Hade inte en tanke på honom. Tillbaka i kungens tjäns var han så helt uppfylld av sin egen tillvaro att han alldeles glömde bort denne man som hade tjänat honom troget och lindrat hans bekymmer medan han hölls fången. Så i stället för att behöva tillbringa sina sista dagar där i bekymmer och oro över vad drömmen kunde innebära, kunde han tvärt om glädja sig och se fram emot den tredje dagen då han skulle bli fri.

Fast, inte är det kanske så märkligt att munskänken glömde bort Josef. Varför skulle han lägga sig i hans öde? Visserligen hävdade han att han var oskyldigt dömd, men vad visste väl han om det? Varför skulle han involvera sig och riskera krångla till sitt eget liv igen?

Jag råkar känna till ett snarlikt fall, där en flykting kände sig oskyldigt avvisad och bad om hjälp. Men den som blev tillfrågad ville inte heller involvera sig i nåt resonemang om ifall avvisningen var rätt eller inte. Hur skulle han veta det? Han hade inte den kunskapen. Den bedömningen låg i helt andras händer. Så det kanske inte är så egoistiskt som det kan verka vid första anblicken. Munskänken lämnade Josef därhän och ägnade sig åt sitt eget liv.

Och Josef, då? De tre dagarna gick, munskänken släpptes fri, och han började räkna dagarna. Hör någon av sig idag? Nej, ingen. Men nu, då, nu måste väl ändå frihetsyran ha hunnit lägga sig och han ha hunnit prata med nån så de släpper ut mig. Men ingen. Med dagarnas ökande antal sjunker hoppet. Nää. Han får nog vara kvar här. Så var det med tacksamheten för den drömtydningen.

Hur kunde han vara så säker?

Josef, drömmaren, min käre namne. Drömmar har bara vållat honom bekymmer och förödmjukelser – andras avundsjuka, nakenhet, närapå döden, bli som en handelsvara, tjänarskap och slutligen oförtjänt fängelse. Mitt i tjugoåren som han är sprutar kraften, testosteronet, adrenalinet och framtidsdrömmarna i honom, men kvävs av situationen. Så häktas där två hovmän och berättar en morgon för honom att de har drömt, men är bekymrade för att ingen kan tolka drömmarna.

 – Vad synd, men jag kan tyvärr inte hjälpa er. Nej, tvärt om. – Berätta, för Makten äger tolkningarna.

Vadan denna tillförsikt?

Finns svaret måhända hos farsan, skojaren Jakob? Han har säkert haft många stunder med Josef, den efterlängtade, favoriserade sonen till hans favoritfru, den länge barnlösa Rakel. Han har säkert berättat om sina bravader hos morbror Laban. Han har säkert gått igenom hur han aldrig riktigt vågade ge ifrån sig kontrollen, utan hela tiden skulle hjälpa Makten på traven – när han vallade sluge Labans boskap, när han skulle möta arga brorsan Esau. Han har säkert påmint Josef om vilken olycka de hamnade i när han inte vågade åka hem till Hebron för brorsan, utan stannade kvar i Sikem, och hur de hetlevrade bröderna massakrerade invånarna där i hämnd för våldtäkten på systern Dina och de fick fly hals över huvud. Djupt rörd har han säkert målat upp för ynglingen Josef hur han, över 100 år gammal, äntligen fick släppa taget vid återkomsten til Betel, platsen där Jahve först mötte honom åratals tidigare. Det mindes förresten Josef själv, för han hade nyss blivit tonåring, men begrep säkerligen inte innebörden av det då.

Månne hade Jakob växt och mognat genom allt detta. Månne hade han lärt sig att självrådighet inte gav framgång. Månne hade han förmedlat sin bästa slutsats, att förtrösta på Makten, till favoritsonen. Månne var det den lärdomen Josef nu plockade fram och vågade sätta på prov.

Man kan bara undra.

En enastående, osjälvisk bröllopsresa

Vilken galen idé! Det nygifta paret Rasmus og Susanne Engberg valde en något annorlunda bröllopsresa, milt sagt. De valde att cykla på tandemcykel från kap till kap, dvs. från Norkapp i nordligaste Norge till Kapstaden i Sydafrika, en resa på 2.100 mil. Ett år ska det ta. Det är som tio gånger tur och retur Karlstad-Luleå, eller 20 ganger tur/retur Oslo-Bergen. På cykel! Jag säger bara det: Vilken galen idé! Sa jag att de var nära familj, att Rasmus är brorson till Ulla?

Men så finns det några förmildrande omständigheter.

• De är äventyrare. De har gjort liknande utsvävningar tidigare, fast inte lika extremt.
• De skriver mycket spännande och intressanta reseskildringar.
• Susanne är typ 1-diabetiker, och vill visa att det inte behöver vara ett hinder för ett sånt här äventyr
• Och sist, men inte minst, de samlar in pengar till rent vatten. När de upptäckte att nära 1 miljard människor saknar tillgång till rent vatten blev de chockerade och ville göra nåt åt det. Många av dessa människor har de nu själva träffat och skrivit om. Ett prisvärt initiativ, som jag tycker förtjänar allt stöd.

Med tanke på att  bara 200 kr ger en människa rent vatten för resten av livet har du privilegiet att kunna klicka här för att komma till insamlingssidan och hjälpa hur många barn du vill. Där väljer du ditt belopp, fyller i dina uppgifter (som kommer att synas på insamlingens försida) och klickar på Bidra med xxx SEK för att slutföra. Busenkelt.

Med tanke på kvinnodagen som nyss var och alla dessa fantastiska, heroiska, kämpande kvinnor, kommer alla bidrag fram till den 18 mars dessutom att dubblas.

Hur har det då gått med deras resa? De åkte från Nordkapp i juni och, ja, de har faktiskt följt sin plan. För närvarande är de på väg mot Viktoriafallen i Zambia. Sen ska de genom Botswana och Namibia innan de slutligen når Sydafrika. För några dagar sedan lät det sä här: "Bara 400mil kvar nu. Bara ca 220 timmar kvar i cykelsadeln."

Vilket äventyr. Och vilken insats för såna som är hänvisade till att samla sinande smutsvatten i sina hinkar till allehanda behov. Till målet på 100.000 kr finns det fortfarande en liten bit kvar, så det finns utrymme för fler gåvor.

Ge din, vetja!

Sent ska syndarn vakna

Res på dig och bege dig till Betel, där vi träffades först.

- Kom nu alla. Vi ska flytta till Betel, maktens hus. Där ska vi minnas och återförenas med Gud som har varit med mig och hjälpt mig på hela min resa på flykt från brorsan.

Över 100 år gammal ser han tillbaka.

Där, vid Betel, såg jag honom på stegen, och han lovade hjälpa mig. Och jag sa lite flamsigt, att javisst får du vara min Gud, bara du låter det gå bra för mig.

Och där vid brunnen, där träffade jag Rakel direkt, som jag föll för.

Och när Laban trilskades med mig, så var det mina spräckliga getter och får som frodades. Ok, jag försökte väl hjälpa till på mitt sätt. Fast, för att vara uppriktig så vet jag ju inte om det var mina strimlade stavar, som jag ställde framför dem när de parade sig, som gjorde avkomman randig och spräcklig, eller om det var en högre makt som styrde. För jag måste ju medge att det var nog en lite speciell avelsmetod, egentligen.

Och när Laban satte efter mig när jeg rymde i rädsla. Då sa han rakt ut att han hade fått en uppenbarelse att han inte skulle skada mig, fast han nog hade kunnat om han hade velat. Så vi kunde skiljas, om inte direkt som vänner, så i alla fall utan öppen fejd.

Och när brorsan Esau kom med alla sina mannar. Jag skickade gåvor och ödmjukade mig, men jag vet ju inte om det var det som gjorde intryck på honom eller om det var en högre makt som dämpade hans gemyt. Han lämnade mig i alla fall utan strid och åkte hem igen.

Och nu åker vi till Betel, min första mötesplats med Gud, och stadfäster vårt avtal. För sannerligen, när jag ser mig tillbaka, så ser jag visst att Gud ju har varit med mig.

Det är aldrig för sent att komma till insikt och omvända sig.

Det går bra for honom, men det går dåligt för honom

Han och brorsan forsonas till synes. Brorsan drar före och han lovar komma efter hem till farsan. Där kommer han att få bo granne med brorsan.

Men hur djupt sticker egentligen brorsans försonande inställning? Nej, den risken tar han inte. I stället slår han sig ner vid första och bästa tillfälle efter gränsälven, bygger sig hus och köper sig land. Det går bra för honom.

Berättelsen stannar upp och zoomar in. En diplomatisk kris seglar upp - den lokala regentens bortskämda son våldför sig på dottern. Konflikträdda Jakob är handlingsförlamad, vågar inte reagera. Det blir hennes storebröder i övre tonåren som agerar. Men i sin omognad överreagerar de. Krisen förvärras. Nu blir han verkligen skraj för vedergällningsaktioner.

Jakob har nog glidit lång bort ifrån sin barnatro nu. Men egentligen har den väl aldrig varit riktigt förankrad i honom. Han har haft glimtar av gudskontakt, men mest agerat efter eget huvud.

Hur som helst, det ser inte så lovande ut för honom.

Han hänger kvar vid sitt gamla jag

Han brottas hela natten med en okänd man, som han avkräver en välsignelse av. Fast det går inte för sig hur som helst. Dessutom, han har ju redan välsignats, även flera gånger. Dels när han lurade farsan att överlämna klanledningen till honom i stället för till brorsan, som ju var äldst och den rättmätige avnämaren. Dels när han gav sig åstad och rymde från brorsans ilska över detsamma. Men även under själva rymningen, där vid himlastegen. Och nu kräver han ännu en välsignelse. Hur många behöver han, egentligen?

Men, som sagt var, det går inte för sig hur som helst. -Ja, och vad heter du, då? -Jakob. -Jaha, ja. Så var det, ja. Inte Esau, altså, då, som du lurade i farsan?

Fast nu ska du inte längre vara Jakob, bedragaren. Från och med nu är du Israel, gudskämpen. Nu har du kommit ut som dig själv. Konfrontera nu brorsan, åk hem igen och bosätt dig där hemmavid.

Och nu händer det nåt märkligt. Till skillnad från andra som får nytt namn och byter direkt,  fortsätter karln att köra med sitt gamla namn i ytterligare sisådär ett tiotals år. Och han fortsätter att vara mesig och konflikträdd. Och han fortsätter att luras. Och han åker inte tillbaks hem. Och han håller sig undan brorsan. Inte alls som det skulle, alltså. Och lätt att identifiera sig med.

Och - vad jag tycker är anmärkningsvärt - trost allt detta avfärdas han inte. Gud kunde ha sagt, nej, det här funkar inte. Det blir aldrig nån hedervärd människa av dig. Jag får välja någon annan som duger bättre. Det finns brister hos dig, drevet går, jag kan tyvärr inte ha med dig i min regering längre. Du duger tyvärr inte som min representant.

Det känns skönt, på nåt sätt, att även de gamla, hedervärda patriarkerna bara var helt vanliga människor.