Dr Denis Mukweges tal vid utdelningen av Nobels fredspris 10/12-2018

Nobels fredspris 10/12–2018, Denis Mukweges tal (Hela talet på franska)

Den tragiska natten 6 okt 1996 angrep rebeller vårt sjukhus i Lemera i Demokratiska republiken Kongo. Mer än 30 dödade människor. Patienter ihjälslagna på nära håll i sina sängar, anställda dödade med kallt blod, då de inte kunde fly. Jag kunde inte föreställa mig att detta bara var början.

Sedan vi tvingades lämna Lemera startade vi 1999 Panzisjukhuset i Bukavu, där jag arbetar idag som gynekolog och födelseläkare. Den första patienten vi fick in var ett våldtäktsoffer som hade fått sina inre genitalier beskjutna. Det makabra våldet kände inga gränser. Och detta våld har tyvärr aldrig upphört.

En helt vanlig dag fick vi ett telefonsamtal på sjukhuset. I andra änden beklagade sig en kollega dränkt i tårar. Var så snälla, skicka en ambulans snabbt. Skynda er så mycket ni kan. Så vi skickade en ambulans precis som vi brukade. Efter två timmar var ambulansen tillbaka – med en liten flicka på bara 18 månader. Hon blödde ymnigt. Hon togs genast till operationssalen. Når jag kom dit var sjuksköterskorna dränkta i tårar. Hennes genitalier och hennes rektum var allvarligt skadade – efter en vuxens penetration. Vi bad under tystnad: Min Gud, säg att detta som vi ser inte är sant, säg att det är en mardröm, säg att vi drömmer och att allt ska gå bra. Men det var inte en ond dröm. Det var verklighet. Detta har blivit vår nya verklighet i Demokratiska republiken Kongo.

Sedan vi fick in ett andra spädbarn insåg jag att svaret på detta inte fanns på operationsbordet, utan att det gällde att bekämpa de djupare orsakerna till dessa gruvligheter. Jag begav mig till byn Kavumu för att tala med männen. Varför skyddar ni inte era små barn, era flickor, era kvinnor? Var är styresmakten i dessa byar? Till min stora förvåning kände invånarna den misstänkte gärningsmannen. Alla var rädda för honom, eftersom han var ledamot i det regionala styret och utövade en absolut makt över befolkningen. Han milis terroriserade hela byn sedan flera månader. Han hade skapat rädsla genom att döda en människorättsförkämpe som hade haft modet att motsätta sig vad han gjorde. Ledamoten fick ingen påföljd. Hans ledamotsimmunitet lät honom begå övergrepp utan påföljd.

Dessa två små följdes av tiotals andra våldtagna barn. När vi fick in det 48:e offret blev vi modfällda. Tillsammans med andra människorättighetsförsvarare gick vi till en militärdomstol. Våldsverkaren åtalades och dömdes för brott mot mänskligheten. Våldtäkterna mot småbarn i Kavumu upphörde, liksom samtalen till Panzi. Men dessa barns psykologiska, sexuella och reproduktiva framtid har äventyrats.

Det som hände i Kavumu och som fortsätter även idag i ett stort antal kongolesiska byar, som våldtäkterna och massmorden i Benin och Kasai, har möjliggjorts genom frånvaron av ett rättssamhälle, basen för traditionella värden, och av att straffriheten får regera, särskilt för myndighetspersoner. Våldtäkter, massmord, tortyr, utbredd osäkerhet och brist på utbildning skapar en våldsspiral av aldrig tidigare skådat slag. Det mänskliga resultatet av detta perversa, organiserade kaos är hundratals och tusentals våldtagna kvinnor, mer än fyra miljoner internflyktingar och förlusten av sex miljoner människoliv. Föreställ er hela Danmarks befolkning utraderad. Skyddare av freden och FN:s experter har inte heller skonats. Flera av dem har mött döden under utförandet av sina mandat. FN:s uppgift i Demokratiska republiken Kongo kvarstår än idag, så att situationen inte ytterligare ska försämras. Vi är tacksamma för deras insats. Dock, trots deras ansträngningar fortgår dessa mänskliga tragedier, utan att alla ansvariga ställs till svars. Endast kampen mot straffrihet kan bryta våldsspiralen. Och vi har alla makt att ändra historiens förlopp, så länge den övertygelse som driver oss att kämpa är rättvis.

Era majestäter, era kungliga högheter, excellenser, distingerade ledamöter av Nobelkommittén, kära Madame Nadia Murad, mina damer och herrar, fredsvänner. Det är i det kongolesiska folkets namn som jag accepterar Nobels fredspris. <stående ovationer från den kongolesiska delegationen> Det är till alla offren för det sexuella våldet i hela världen som jag dedicerar detta pris. Det är med ödmjukhet jag ställer mig fram inför er och lyfter högt offren för sexuellt våld i konflikters röst och mina landsmäns hopp. Jag griper detta tillfälle för att tacka alla som under dessa år har stöttat vår kamp. Särskilt tänker jag på organisationer och institut i våra stödjande länder, mina kollegor, min familj och min kära hustru Madeleine. <applåder>

Jag heter Denis Mukwege. Jag kommer från ett land, det rikaste på planeten. Ändå är mitt lands folk bland världens fattigaste. Den störande verkligheten är att överflödet på våra naturtillgångar, guld, coltan, kobolt och andra strategiska mineraler, föder krigen som är källan till det extrema våldet och den nesliga fattigdomen i Demokratiska republiken Kongo.

Vi tycker alla om snygga bilar, smycken, prylar. Jag har själv en smartmobil. Dessa saker innehåller mineraler man hittar hos oss, ofta utvunna under omänskliga förhållanden av barn och unga som är offer för skrämselpropaganda och sexuellt våld. När du kör din el-bil, när du använder din mobil, när du beundrar dina smycken, tänk ett ögonblick över den mänskliga kostnaden för att producera dessa saker. <applåder> Som konsument är det minsta man kan göra att insistera på att dessa produkter tillverkas med respekt för mänsklig värdighet.

Att blunda inför dramat är att vara medskyldig. Det är inte enbart de som utför våldshandlingarna som är ansvariga för sina brott, men även de som väljer att titta åt ett annat håll. Mitt land plundras systematiskt med deras goda minne som utger sig för på att vara våra ledare. Plundras för deras makts skull, plundras för deras rikedoms och äras skull, plundras på bekostnad av de miljontals oskyldiga män, kvinnor och barn som lämnas kvar i det yttersta eländet, medan vinsten från våra mineraler hamnar på täta konton hos en rovgirig oligarki.

Det är nu tjugo år som jag, dag för dag på Panzisjukhuset, ser resultatet av hur dåligt vårt land styrs. Små barn, flickor, unga kvinnor, mödrar, mormödrar, och även män och pojkar, våldtagna på det grymmast tänkbara sättet. Ofta inför allmänheten, kollektivt, genom att föra in brinnande plast eller genom att använda slagvapen mot deras genitalier. Jag ska bespara er detaljerna.

Det kongolesiska folk är förödmjukat, misshandlat, utsatt för massmord sedan mer än två decennier, sett och känt av det internationella samhället. <applåder> Idag, tack vare ny teknologi för information och kommunikation, kan ingen längre säga: Jag visste inte. I och med detta Nobels fredspris kallar jag världen till att vara vittne, och jag uppmanar er att förena er med oss för att få slut på detta lidande, som är en skamfläck på vår gemensamma mänsklighet. Invånarna i mitt land längtar desperat efter fred. Men hur kan man bygga fred på falska förutsättningar? Hur kan man bygga fred utan varken sanning eller försoning? Hur kan man bygga fred utan rättvisa eller återställning?

I detta samma ögonblick som jag talar till er ligger en rapport och möglar i en byrålåda på ett kontor i New York. Den har sammanställts efter en professionell och noggrann enkät gällande de krigsförbrytelser och brott mot de mänskliga rättigheterna som begås i Kongo. Denna rapport namnger explicit offer, platser, datum men utesluter våldsverkarna. Denna rapport från Maping-projektet, som startades av FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter, beskriver inte mindre än 617 krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, och kanske även folkmordsbrott.

Vad väntar världen på för att ta hänsyn till detta? Det finns ingen varaktig fred utan rättvisa. Men rättvisan är inte förhandlingsbar. Vi måste våga se kritiskt och utan förutfattade meningar på dessa händelser som utspelar sig, sedan alldeles för länge, i området kring de stora sjöarna. Och vi måste våga avslöja namnen på dem som utför dessa brott mot mänskligheten, helt enkelt för att de inte ska kunna fortsätta att hålla denna pinade region som gisslan. Låt oss våga erkänna våra tidigare misstag. Låt oss våga säga sanningen och göra vår uppgift. Kära kongolesiska landsmän, låt oss våga ta tag i vårt öde. Låt oss skapa fred. <applåder> Låt oss skapa vårt lands framtid. Låt oss tillsammans skapa en bättre framtid för Afrika. Ingen gör det i stället för oss.

Mina damer och herrar. Fredsälskare. Bilden som jag har målat upp för er innehåller en dyster verklighet. Men låt mig berätta historien om Sara.

Sara överfördes till oss på Panzisjukhuset i ett kritiskt tillstånd. Hennes by hade attackerats av en beväpnad grupp som hade dödat hela hennes familj och lämnat henne ensam. Hon hade tagits som gisslan och förts ut i skogen, bunden till ett trä, naken. Varje dag utsattes Sara för kollektiva våldtäkter ända tills hon tappade medvetandet. Målet för dessa våldtäkter, använda som krigsvapen, var givetvis att bryta ner Sara, men även hennes familj och hennes samhälle, kort sagt att trasa sönder den sociala väven. När hon kom till sjukhuset kunde Sara varken gå eller ens hålla sig upprätt. Hon kunde inte hålla på vare sig vatten eller avföring. På grund av omfånget av hennes skador, på både genitalierna, urinvägarna och matsmältningsapparaten, och dessutom med en infektionsskada, kunde ingen tro att hon en dag skulle kunna gå själv. Varje dag som gick lyste dock livsglädjen i hennes ögon. Varje dag som gick var det hon som uppmuntrade vårdpersonalen så de inte skulle förlora hoppet. Varje dag som gick kämpade Sara för att överleva. Idag är Sara en vacker kvinna, leende, stark, charmig. Sara har engagerat sig i att hjälpa personer med liknande upplevelser som hennes. Sara fick 50 amerikanska dollar, en tilldelning som vårt transitboende Dorkas ger kvinnorna medan de ska återanpassa sig socialt och ekonomiskt. Idag driver Sara ett litet företag. Hon har köpt en bit jord. Panzistiftelsen har hjälpt henne med plåttak. Hon har kunnat bygga sig ett hus. Hon är självständig och hon är mycket stolt över att vara självständig. Hennes historia visar att även om situationen är svår och verkar desperat, med beslutsamhet är det alltid hopp i änden av tunneln. Om en kvinna som Sara inte ger upp, hur skulle vi kunna göra det?

Detta är givetvis berättelsen om Sara. Sara är kongoles. Men det finns Sara-själar i Centralafrikanska republiken, i Colombia, i Bosnien, i Myanmar, i Irak och i många andra konfliktländer i världen. I Panzi visar vårt återföringsprogram, som innehåller medicinskt, psykologiskt, socioekonomiskt och juridiskt stöd, att även om vägen mot helande är lång och svår äger offren förmågan att kunna omvandla sitt lidande till styrka. De kan åstadkomma positiva förändringar i samhället. Det händer redan i centret La Joie (Glädjen), vårt återföringscenter i Bukavu, där kvinnor får hjälp att återta kontrollen över sina öden. Dock kan de inte klara det ensamma, och vår roll är att lyssna på dem. Som idag, när vi lyssnar på Madame Nadia Murad.

Kära Nadia. Ditt mot, din djärvhet, din förmåga att ingjuta mod är en inspirationskälla för hela världen, men speciellt för mig. Nobels fredspris, som vi får idag, har ett värde endast om det förmår att på ett påtagligt sätt förändra livet för offren för det sexuella våldet över hela världen och att bidra till att återinföra fred i våra länder.

Så, vad kan vi göra? Eller, vad kan du göra? För det första är det vårt allas ansvar att agera på något sätt. Och att agera, det är ett val. Det är ett val att stoppa våldet riktat mot kvinnor eller inte. Att skapa en positiv maskulinitet som verkar för likhet mellan könen, såväl i fredstid som i krig, eller inte. <applåder> Att agera är valet att stödja en kvinna eller inte, att skydda henne eller inte, att försvara hennes rättigheter eller inte, att kämpa vid hennes sida eller inte i länder härjade av konflikter. I slutändan är det valet att bygga fred i konfliktländer eller inte. Att agera är helt enkelt att vägra vara likgiltig. Om man måste kriga, så är det kriget mot likgiltigheten, för den bryter ner våra samhällen idag.

För det andra. Vi står alla i skuld till dessa kvinnor och deras nära och vi måste alla ta oss an den striden. Det gäller även stater, som måste sluta ta emot ledare som har tolererat, eller ännu värre, utnyttjat, det sexuella våldet för att komma till makten. <applåder> Staterna måste sluta ta emot dem på röda mattan. Staterna måste i stället dra en röd linje mot att använda våldtäkter som krigsvapen – en röd linje som skulle vara likvärdig med ekonomiska och politiska sanktioner och juridiska påföljder. Att handla rätt är inte svårt. Det är frågan om politisk vilja.

För det tredje. Vi behöver erkänna lidandet som överlevarna efter allt våld mot kvinnor i väpnade konflikter upplever och ge dem holistiskt stöd under deras tillfriskningsprocess. Här betonar jag speciellt återställandet. Det är dessa åtgärder som ger dem en ny identitet och tillfredsställelse och låter dem påbörja en ny tillvaro. Det är en mänsklig rättighet. Jag kallar staterna att stödja initiativet att skapa en världsvid återställningsfond för offren för det sexuella våldet i väpnade konflikter. <applåder>

För det fjärde. Som företrädare för änkor, för änklingar, för alla föräldralösa efter massmord i Demokratiska republiken Kongo och för alla kongoleser som saknar fred, kallar jag det internationella samhället till att äntligen beakta rapporten från Maping-projektet och dess rekommendationer. Må rätten höras. Det skulle tillåta för det kongolesiska folket att äntligen begråta sina döda, ha sin sorg, förlåta sina bödlar, ta sig förbi sitt lidande och kunna fokusera på framtiden.

Slutligen, efter 20 år av blodsutgjutelser, våldtäkter och massiva folkförflyttningar väntar det kongolesiska folket förtvivlat att någon tar ansvar för att skydda den civila befolkningen, då deras regering inte kan, eller inte vill, göra det. Folket längtar efter en varaktig fred, som kan erhållas genom ett fritt, öppet, trovärdigt och fredligt val. <applåder>

Till verket, kongoleser! Låt oss bygga en stat där regeringen verkar i befolkningen intresse. En rättsstat, som växer fram och förmår leda en varaktig och harmonisk utveckling, inte bara i Demokratiska republiken Kongo, utan i hela Afrika. Låt oss bygga en stat, där alla politiska, ekonomiska och sociala tilltag kretsar kring människan och där medborgarnas värdighet är återställd.

Era majestäter, distingerade ledamöter av Nobelkommittén, mina damer och herrar, fredsvänner. Utmaningen är tydlig, och den är inom räckhåll för oss. För alla Sara-öden, för Kongos kvinnor, män och barn framför jag en brådskande appell till er, att inte bara ge oss Nobels fredspris, men att ni står upp och tillsammans säger högt: Våldet i Demokratiska republiken Kongo, nu räcker det, nog är nog, fred nu! Tack så mycket.