Vickna svin

Manschauvinismen är av gammalt datum. Vi befinner oss troligtvis på 1400-talet f.Kr., under artonde dynastin. Av missriktad välvilja har Mose dödat en egyptier och tvingas fly. Egypten täckte på den tiden bl.a. hela Sinaihalvön och Palestina, så för att komma undan fick han ta sig österut över hela halvön och förbi Aqabaviken till midjaniternas land, i nordvästra Saudiarabien, en sträcka på sisådär 40-50 mil.

Väl utom räckhåll för farao slår han sig ner vid en brunn. Det är väl där han kan få träffa någon lokal. Då dyker några kvinnor upp för att ge fåren att dricka. De hämtar vatten från brunnen och fyller vattentrågen. Rätt vad det är anländer även några herdar, och de föser helt sonika iväg kvinnorna och fåren. Här kommer minsann vi, och här vill vi inte ha några kvinnor. Vickna svin!

Funderar på hur jag skulle ha reagerat. Minsta motståndets väg vore väl att inte lägga sig i eller att sälla sig till herdarna i deras kvinnofientlighet. Men i stället tar han kvinnornas parti och hjälper dem mot herdarna. Undrar vad som rörde sig i hans huvud. Såg han en möjlighet till kontakt om han visade sig vänlig och hjälpsam? Eller föll det sig naturligt för honom att hjälpa de underlägsna. Hans bakgrund var ju härskarens, uppfostrad som han var i faraos palats, kanske även som tilltänkt tronarvinge. Samtidigt var han medveten om sitt ursprung och att han egentligen tillhörde de undertryckta. Och att hjälpa en undertryckt var också den direkta anledningen till att han fanns där. Hur som helst solidariserade han sig med de kuvade. Kanske en bra egenskap för en blivande ledare.

Griller i huvudet

Hur tänker han, den godaste herr kungen? Här har han ett stort inslag i sitt lands befolkning av ett framgångsrikt, arbetsamt, främmande folk som lyfter landet. De har aldrig uttalat något hot mot honom eller hans folk. Faktum är att de bidrar så mycket till hans lands framgångar att han ogärna ser att de flyttar därifrån, även om förhållandena i deras eget land nu är såna att de mycket väl skulle kunna återvända hem. Men det vill han förhindra.

Första överraskningen: Han börjar trakassera dem för att han vill att de ska stanna. Knappast någon metod för att få någon att önska att stanna. Jag måste ha läst fel. Han måste väl mena för att de inte ska göra uppror och ta över makten. Men nej, han vill förhindra att de ska göra uppror och lämna landet. Därför sätter han i gång en landomfattande mobbning och trakassering av dem.

Vah, säger jag bara. Då skapar han ju bara en önskan hos dem att vilja dra därifrån.

Andra överraskningen: Sen vill han att alla pojkar ska aborteras så de inte växer upp. Vah, säger jag bara igen. Här har han ett arbetsamt folk, som han dessutom driver till det yttersta att arbeta för honom själv. Och så vill han förhindra att det tillkommer fler unga män, när det är just de som är de nyttiga i arbetet. Rent bortsett från grymheten i handlingen, då.

Herr kungen biter sig själv i svansen så det sjunger om 'et. Dessa invandrare är så nyttiga att han för allt i världen vill förhindra att de lämnar. Så för att bryta ner och försvaga dem trakasserar han dem och inför en sträng födelsebegränsning av pojkar så de inte ska göra uppror, men gör dem samtidigt mindre nyttiga för hans samhälle, vilket var själva orsaken till att han ville att de skulle stanna. Så han motverkar effektivt sitt eget syfte.

Tredje överraskningen: Så det sker en målförskjutning från att försöka att få dem att stanna till att begränsa deras makt och inflytande till att undertrycka dem till att visa vem som bestämmer. – Nej, ni får absolut inte lämna landet. Det spelar ingen roll att ni inte är lika nyttiga längre, här är det jag som bestämmer.

Fast, det borde väl inte överraska någon att det hela övergår i en irrationell maktkamp. Så är det ofta. Det gäller framför allt att inte tappa ansiktet.

Här finns alla ingredienser för dagens märkligheter, både i Mellersta Östern, här hemma och på andra håll. Självhävdelse, ogrundad fruktan, missriktade insatser och maktbegär. Fast det här inträffade för en sisådär tre tusen år sen. Människan är sig lik.

Den Gud som har sett till mig

Han lurar sin bror. Han manipulerar boskapen. Han smyger iväg från morbror. Han bedyrar för att han ska följa efter sin bror, men stannar på halva vägen. Han måste rymma från sina marker. Han leder sin son och sig själv i olycka genom att öppet favorisera honom. Han tycker själv hans dagar har varit dåliga. Ändå kan han se tillbaka på sitt liv och säga: Den Gud som har sett till mig från första början och ända till denna dag.

Så kände han, efter ett liv av medgångar och motgångar, av goda val och dåliga val. Nu, när han snart ska dö upplever han ändå att den röda tråden har varit: Den Gud som har sett till mig. Oförtjänt men gott.

Ett fredligt sinnelag

Han kände igen den och sa: Det är min sons dräkt. Ett vilddjur har ätit honom. Josef måste vara ihjälriven.

För att dölja att de hade sålt Josef hade hans bröder doppat hans kläder i blodet av en slaktad get. Kläderna var alltså fortfarande hela. Hur kunde de vara det om han hade rivits ihjäl av ett vilddjur?

Det är möjligt att Jakob inte uppmärksammade det på en gång, men att sanningen sjönk in först senare, då han säger: Ni vet att att min fru födde mig två söner. Den ene försvann ifrån mig. Jag var säker på att han var ihjälriven, och efter det har jag inte sett honom.

"Efter det har jag inte sett honom." Finns det alltså ett hopp om att han fortarande finns i livet? Under tiden går vardagen vidare. Djur vaktas, skördar bärgas, familjer bildas och växer. Han vet med sig själv att nånting är fel, men han vet inte vad. Fast, vad skulle det hjälpa om han anklagade dem för att ljuga för honom. Vad skulle det hjälpa om han pressade dem på vad som egentligen hade hänt? Josef var borta, av vilken orsak som helst, och så var det. Misstankarna, och även hoppet, fick bo kvar tillsammans med sorgen, inom honom.

Situationen är inte helt olik den där dottern Dina våldtogs och hämnades av hennes hetlevrade bröder. Jakob hade velat ta det lugnare. Eller då han tjänade för morbror Laban. I stället för att ta en konfrontation reste han därifrån. Och så var det även då har hade lurat av sin äldre bror både förstefödslorätten och välsignelsen. I alla dessa fall inhämtade dock konfrontationen honom och han red ut den. Den här gången är det han själv som väljer mellan konfrontation och fred. Han väljer det fredliga alternativet. och samtidigt att aldrig få svar på frågan.

Ändå fick han det. Men tack vare hans val undgick han att skapa en splittrad familj.