Han brottas hela natten med en okänd man, som han avkräver en välsignelse av. Fast det går inte för sig hur som helst. Dessutom, han har ju redan välsignats, även flera gånger. Dels när han lurade farsan att överlämna klanledningen till honom i stället för till brorsan, som ju var äldst och den rättmätige avnämaren. Dels när han gav sig åstad och rymde från brorsans ilska över detsamma. Men även under själva rymningen, där vid himlastegen. Och nu kräver han ännu en välsignelse. Hur många behöver han, egentligen?
Men, som sagt var, det går inte för sig hur som helst. -Ja, och vad heter du, då? -Jakob. -Jaha, ja. Så var det, ja. Inte Esau, altså, då, som du lurade i farsan?
Fast nu ska du inte längre vara Jakob, bedragaren. Från och med nu är du Israel, gudskämpen. Nu har du kommit ut som dig själv. Konfrontera nu brorsan, åk hem igen och bosätt dig där hemmavid.
Och nu händer det nåt märkligt. Till skillnad från andra som får nytt namn och byter direkt, fortsätter karln att köra med sitt gamla namn i ytterligare sisådär ett tiotals år. Och han fortsätter att vara mesig och konflikträdd. Och han fortsätter att luras. Och han åker inte tillbaks hem. Och han håller sig undan brorsan. Inte alls som det skulle, alltså. Och lätt att identifiera sig med.
Och - vad jag tycker är anmärkningsvärt - trost allt detta avfärdas han inte. Gud kunde ha sagt, nej, det här funkar inte. Det blir aldrig nån hedervärd människa av dig. Jag får välja någon annan som duger bättre. Det finns brister hos dig, drevet går, jag kan tyvärr inte ha med dig i min regering längre. Du duger tyvärr inte som min representant.
Det känns skönt, på nåt sätt, att även de gamla, hedervärda patriarkerna bara var helt vanliga människor.
