Jag har ju redan försökt det, och det gick inte

Ja, jag vet att han är den mäktigaste i det här landet. Du behöver inte påpeka extra för mig att detta blir en svår utmaning. Fast, jag har redan begärt att vi ska få åka, och det blev bara värre. Så nu lyssnar inte ens mina fränder på mig. Och så menar du att han ska lyssna?

Förresten vet jag inte om jag ens tror på detta själv. Jag är nog inte så överlämnad åt dig som jag borde. Jag klarar nog inte av det här uppdraget.

En gång är ingen gång, men två gånger ...

– Vi vet att du vill så väl. Berättelsen går om varför du fick fly för 40 år sen. Du ville ju bara hjälpa, skipa lite rättvisa. Ändå blev det så fel. Så förlåt oss för att vi är lite försiktiga.

– Men vaddå, du har blivit gammal och vis nu. Så gamla synder ska inte ligga dig i fatet. Fast det där med att du har pratat med Gud – inte helt lätt att köpa, va. Om det inte vore för dessa konstigheter. Den där staven som blev till en orm, och sen till en stav igen. Och det med handen, som blev övertäckt av utslag, och sen normal igen. Ok, så vi köper det. Gud har skickat dig för att ta oss ur vår eländiga situation. Du får föra vår talan hos kungen.

– Men bläh. Vad var nu det här, då? Det blev bara värre. Hörredu, du, det var inte så här det skulle bli!

– Har Gud pratat med dig igen, såger du? Att han ska sätta oss fria? Och att du ska leda oss? Hur tänker du nu, då? Varför skulle vi tro dig den här gången, när det blev så fel nyss? Nej, en gång må vara ingen gång, men nu är det två gånger. Det är två gånger för mycket. Nu får det vara bra. Vi fortsätter hellre i det här eländet än riskerar att det blir snäppet ännu värre, om det nu skulle vara möjligt. Nej, tack och hej, åk du tillbaka till dina får och vakta dem i stället.

Det är inte fritt för att man kan ha viss sympati för att de gav honom kalla handen.

Ni är lata. Lata!

Han har full kontroll över dessa främmande som har blivit så många och mäktiga. Han utnyttjar dem redan som slavar. Han skulle kunna viska att de är lata och det skulle gälla som lag. Så varför behöver han upprepa det?

De ber om tillstånd att åka iväg några dagsresor och fira gudstjänst. Det är inte första gången. Förra gången var de väl sedda och då gick det bra att få lämna för en storbegravning i hemlandet. Men nu är han rädd att de ska smita, och det är de för nyttiga till. Så det gäller att hålla dem i strama tyglar. För det kan han skylla på att de är lata. Men varför behöver han upprepa det?

De må ha begärt att få lämna för en tid. Han må tycka att det visar att de är latt eller saknar arbetsvilja och har för litet att göra, eftersom de anser sig ha tid att lämna arbetet i flera dagar. Men varför behöver han upprepa det?

Kan sanningen vara att han mycket väl vet att de inte alls är lata, att de är rent av är så nyttiga att han inte vill avvara dem? Kan han se Mose som en gammal rival som igen seglar upp för en maktkamp, och minsann vill visa var skåpet ska stå? Kan han se ett tillfälle att ytterligare hålla nere detta arbetsamma folk som hela tiden förökar sig och känns hotande? Kan han använda deras önskan om en ledighet för att fira sin gudstjänst som en förevändning för att kalla dem lata så han kan kuva dem ännu mer? Mycket möjligt. Men varför behöver han upprepa det?

Man upprepar en motivering för att rättfärdiga sitt beslut och förankra sitt agerande. Göran Persson hade stor framgång med sitt "Den som är satt i skuld är icke fri". Man upprepar även ett påstående om man är i affekt. Och han kanske var lite småirriterad, den gode farao, för dessa störningar.

Men jag kan inte fri mig från tanken att han upprepar sig för att han inte tror på det själv. Han behöver övertyga sig själv om att han har rätt att plåga detta folk ännu mera och att de får skylla sig själva. Och är inte det ett spel vi ser runt oss hela tiden? Man hittar – trots bättre vetande – svepskäl som kan rättfärdiga, både inför en själv och inför andra, orättvisor och främjande av egna intressen. Och man upprepar och upprepar dem och hoppas att de ska framstå som sanningar. Inte mycket har hänt på den fronten på tre och ett halvt tusen år.

Nu ska han få för gammal ost

Vad gör han här igen, nu'rå, adoptivpilten som trodde han var nåt, att han kunde härja och bestämma som han ville? Farsan har ju berättat om hur han trodde det var han som skulle bli kung och hur han slog ihjäl såna han inte tyckte om. Han flydde ju, så de blev ju av med honom, som väl var. Fast det var synd de inte fick dödat honom, för nu är han tydligen här igen. Det ryktas att han vill att hela hans klan ska åka härifrån.

–Nä'ru, nån sån gud som du säger känner inte jag till, och vad han har sagt till dig struntar jag i. Och lämna? Aldrig i livet, ni slöfockar. Ni vill bara åka och tillbe eran gud så ni kan få lite ledigt. Seså, pallra er tillbaks till jobbet nu bara och stör mig inte mer. Och sluta sätta grillar i huvet på folk så de glömmer arbeta.

–Och förresten, eftersom ni har så gott om tid att ni kan sprida rykten om att åka och ta semester, så ska ni få lite mer att göra. Hädanefter får ni själva samla ihop armeringshalmen till era tegelstenar. Men lika många ska ni göra. Så kanske vi kan få tyst på er. Och du, Mose, som brukade hundsa andra, får känna på hur det är att själv bli hundsad.

Ja du Mose, här har du allt en väg att gå.

Från desillusionerad sökare till målinriktad ledare

Han trodde han hade en uppgift. Han trodde han kunde hjälpa. Men det gick i kras. Nu går han desillusionerad och vallar svärfars får i ett främmande land. Han har blivit en av dem, men han kan aldrig bli en av dem. Israeler, egyptier, och nu även midjanit. Vem är han, vad är hans uppgift, var ligger hans lojalitet?

Han försöker hävda sitt folks seder i det främmande landet, men möter på motstånd och ger med sig. Hans identitet grumlas.

Han får en uppgift. –Led mitt folk ut ur slaveriet. Oj oj oj, hur ska det gå? Dåliga vibbar. –Men först måste vi komma överens om vem du är. Ingen egyptier, ingen midjanit. Du är en israelit, och det är vad du är, du och din familj. Inse, välj och markera det.

Livet innehåller små och stora val och markeringar. Detta var ett stort val och en stor markering. Velaren blev en ledare med ett stort mål. Det kan lätt bli bara pannkaka – som förra gången. Skraj? Säkert. Spåren skrämde. Skillnaden? Det var inte han själv nu, utan någon mäktigare stod bak.

Nej tack, jag gör det inte

 –Höredu, du. Tack för förtroendet, men nej tack! Jag har väldigt dåliga erfarenheter från förra gången jag försökte hjälpa till. Och nu har jag resignerat och slagit mig till ro här. Du får allt hitta nån annan att skicka. Jag gör det inte.

 –Jag själv förstår ju att du måste vara Gud, med den här busken som inte brinner upp och allt. Och jag hör ju när du pratar med mig. Men varför skulle de där hemma tro mig när jag berättar det. Sånt här händer ju bara inte.

 –Mirakler. Ja! En käpp som blir till en orm, och sen en käpp igen. En hand som blir helt vit och ärrig, och sen blir lika sund igen. Då måste de ju tro mig. Yess!

 –Men förresten, prata med kung farao – jag vet verkligen inte. Du vet, jag är ju mer en som gör än en som pratar. Som förra gången. Och det funkade ju riktigt dåligt. Jag slog ju ihjäl egyptiern och fick fly hit. Och här pratar jag ju mest med fåren. Dessutom, om jag beger mig till farao slår han väl ihjäl mig som betalning för gammal ost. Nej, det här är verkligen inte min grej. Du får allt hitta nån annan att skicka, Gud.

Mose, Mose, du gamle kämpe. Kan det verkligen vara så att du stretade emot av all kraft? Kan det verkligen vara så att du blev jätteskraj? Kan det verkligen vara så att du trodde at det var du som skulle fixa det här? Kan det verkligen vara så att du inte begrep att du bara skulle vara sändebud åt nån mäktigare?

Hur mänskligt!

Ett märkligt uppdrag

–Nu ska ni gå till kungen och be att få åka iväg. Men jag vet att han inte kommer att låta er fara.

–Det händer konstiga saker här, kan han tänka. –Först den här busken som inte brinner upp, och sen det här märkliga uppdraget. Visserligen har jag haft ett ovanligt liv, med höga berg och djupa dalar. Dödsdömd från födseln, adopterad av prinsessan, trodde jag skulle bli nån att räkna med, men fick fly för mitt liv och blev en fåraherde här bland främmande. Men det här tar väl ändå priset. Skickas åter till kungen – visserligen en annan nu, men ändå, han känner säkert till mig – fullt vetande att jag kommer att misslyckas. Låter som ett självmordsuppdrag.

Inte så konstigt att han värjer sig. Även om det finns en fortsättning: –Jag vet att kungen kommer att vägra med kraft, men jag kommer att tvinga honom så han skickar iväg er, och ni kommer att plundra dem på deras rikedomar.

Ingen spikrak bana, alltså, men med en lovande utgång. Vad skulle jag ha svarat på det? Det handlar om förtroende.