–Nu ska ni gå till kungen och be att få åka iväg. Men jag vet att han inte kommer att låta er fara.
–Det händer konstiga saker här, kan han tänka. –Först den här busken som inte brinner upp, och sen det här märkliga uppdraget. Visserligen har jag haft ett ovanligt liv, med höga berg och djupa dalar. Dödsdömd från födseln, adopterad av prinsessan, trodde jag skulle bli nån att räkna med, men fick fly för mitt liv och blev en fåraherde här bland främmande. Men det här tar väl ändå priset. Skickas åter till kungen – visserligen en annan nu, men ändå, han känner säkert till mig – fullt vetande att jag kommer att misslyckas. Låter som ett självmordsuppdrag.
Inte så konstigt att han värjer sig. Även om det finns en fortsättning: –Jag vet att kungen kommer att vägra med kraft, men jag kommer att tvinga honom så han skickar iväg er, och ni kommer att plundra dem på deras rikedomar.
Ingen spikrak bana, alltså, men med en lovande utgång. Vad skulle jag ha svarat på det? Det handlar om förtroende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar