Men varför blir han inte arg?

Han har snuvats på sin brud, och nu snuvas han på sin lön, då svärfar plockar undan den mitt framför näsan på honom. Han skulle ju få de avvikande, fläckiga fåren och getterna, precis desamma som Laban plockar bort och skickar iväg innan han hinner ta ut dem,

och Jakob vaktade resten av Labans hjord.

Men varför blir han inte arg?

När fel blir rätt

Jag kan inte annat än fascineras av realismen i berättelsen. Han går, ja, så verkar det faktiskt, de 60 milen till morbror Laban, förälskar sig i yngsta dottern och friar, får arbeta 7 år som brudpris og får sen, hör och häpna, den äldre systern till brud. Efter avverkad bröllopsvecka får han dock även äkta den yngre systern, mot löfte om ytterligare 7 års tjänst.

Så, efter avtjänade 14 år ber han att få återvända hem med fruar och barn och få se om sitt eget hus. Under hans tid har Labans fårflock utökats närmast explotionsartat från ringa till mycket rik. Så Laban spelar på flera strängar för att hålla honom kvar.

1. Lojalitet: Det är väl inte så att du inte tycker om mig?
2. Fjäsk: Jag förstår ju att det är tack vare dig att det går så här bra för mig.
3. Partnerskap: Bara säg vad du vill ha, så får du det.

Kruxet är att Jakob inte äger nånting. Han kom tomhänt och är efter 14 års tjänst fortfarande tomhänt. Allt är ju Labans. Så trots dennes falskhet och girighet väljer han att stanna kvar, men på ett villkor: Att han får lite lön för mödan, nu när hans plikttjänst är över. Fast det han begär är ytterst blygsamt. Det sägs att getterna där normalt är svarta; han begär de spräckliga som lön. Det sägs att fåren där normalt är vita; han begär de mörka som lön. –Så kan du lätt se om jag har stulit nåt.

Deal! Handskakning. Mjuggt leende. Vilken fåne! Begära så litet.

Men innan Jakob ens hinner ta ut sin lön kommer Laban före. Samma dag skilde Laban ut de strimmiga och brokiga bockarna och alla spräckliga och brokiga hongetter, alla som det fanns något vitt på, och alla lamm som var mörka. Dessa lämnade han i sina söners vård. Det här var ju precis den lön han hade lovat Jakob, och som han nu helt sonika snor mitt framför näsan på honom.

Och Jakob vaktade resten av Labans boskap.

Lakoniskt. Borde han inte bli arg, åtminstone? Möjligtvis har han lärt känna Laban under de gångna 14 åren och visste att det var så han gjorde. Kan det rent av ha varit väntat?

Hur som helst, hur det nu går till, så får får och getter avkomma av Jakobs sort. Hans boskap ökar och Labans minskar, till den grad att Laban och hans söner blir fientliga mot honom. Så efter sex år pyser Jakob med allt sitt.

Och nu kommer klimax. Laban hinner upp honom och anklagar honom:

–Vad är nu detta? Du har lurat mig och rövat bort mina döttrar.

Laban av alla, som med sitt ständiga rävspel gjort allt för att beröva Jabob allt till sin egen fördel, har mage att framställa sig själv som den förorättade. Jakob ska också i sinom tid konfronteras med sin egen orätt, men gentemot Laban har han betett sig rakt igenom just. Ändå blir det nu han som beskylls för svek. Det verkar lätt ironiskt att Laban betyder vit.

Även idag ser jag labaner, som på falska grunder högt utropar sin oskuld och förorätt. Och inte heller i den här berättelsen görs försök på att dölja människans olika karaktärsdrag. Det fascinerar mig och bidrar till textens trovärdighet.