Men nu vart han skraj

Svärfar har åkt hem igen utan att det kom till mer än verbala stridigheter. Johoo, nu är han av med den besvärlige karlen. Nu kan han åka hem. Där bor brorsan, som han lurade för 20 år sen. -Å ja, det var sant, det var ju därför jag rymde från början. Oj då, undrar om han är långsint.

Så han skickar iväg några sändebud med ett konstigt besked för att förvarna brorsan. "Nu har jag varit hos morbror Laban ett tag. Men det har gått bra för mig. Jag vill bara berätta det, så vi kan vara vänner." Undrar vad han menar med det. Han kanske vill känna sig för. Jag vet inte vad han hade tänkt sig som svar, men tydligen inte det han fick: "Din bror kommer hitåt med 400 man."

Med 400 man! Det kan aldrig vara i fredliga avsikter. Han var verkligen långsint. Ut självgode, förorättade Jakob. In darrige Jakob att få igen för gammal ost. Nu gäller det att tänka snabbt! "Vi delar på oss, så om brorsan slår ner på det ena lägret, kan det andra fly." Hm. Vart då? Det verkar som en hastigt påkommen panikplan.

Det verkar även Jakob inse. För sen gör han samma sak som så många när de hamnar i trängda lägen. Från att det hittills har varit Gud som har riktat sig till honom, riktar nu han sig till Gud. "Jag ägde bara min stav och nu är jag rikare än jag förtjänar. Nu har du bett mig återvända hem, men här kommer brorsan och vill ta död på mig. Hur hänger det ihop med att du har lovat göra  gott mot mig? Rädda mig!"

Genom sig själv känner man andra, eller?

- Nu gör vi en deal, här, att inte göra varann illa. Det här stenröset är vårt vittne och Herren ska hålla vakt.

Jag var bara tvungen återkomma hit en gång till. VI har ju ordspråket Genom sig själv känner man andra. i Wiktionary.org förklaras det som

Man tror att andra tänker på samma sätt som man gör själv; vanligen negativt - när man (felaktigt) förutsätter att någon kommer att agera oärligt eller egoistiskt i en situation så visar det att man själv tänkte i de banorna.

Det är väl inte det ordspråket säger egentligen, kan väl jag tycka. Eller är det just det det är? Hur som helst, den tolkningen passar i alla fall förträffligt här. Genom  att Laban far med svek förväntar han sig att även Jakob ska göra det, och då behövs ett avtal och ett vittne och en övervakare. Snarare är det ju då Genom sitt eget agerande Laban berättar om sig själv.

Men det slutar inte där. Hur ofta händer det inte att jag tilltalar kära hustrun som jag önskar att tilltalas, i stället för hur hon önskar att tilltalas. Att jag förväntar mig att hon ska reagera så som jag reagerar.

Genom sig själv känner man inte alls andra.

Tack ändå, din rackare Laban, att du lär mig en läxa.

Jag blir bara så arg

- Vi gör väl en deal, här, att ingen av oss passerar det här stenröset på sin väg mot den andra med ont i sinnet. Och du, du ska bara akta dig för att göra mina döttrar illa eller ta dig nån annan fru!

Hur bara kan han? Laban, klumpigt girig, avundsjuk och självgod, mot Jakob, mammas konfliktskygga pojke, snäll och naivt slug, duktig fåraherde och noga med att ha gjort rätt för sig. De har känt varann i 20 år. Har Jakob visat några tecken till kvinnomisshandel eller på att kuta efter andra damer under den tiden?

- Allt det här är ju egentligen mitt (fel, Laban!), men vad kan jag göra? Du får väl behålla det, då (grr, det bara vänder sig i magen på mig av denna självgoda låtsasgenerositet!). Men vi kan väl göra en deal här, att inte skada varann, va? Tycker Laban.

Vem är det som har velat skada vem här, din rackare. Jag blir både arg och upprörd. Hur kan en människa va så skenhelig? Då som nu.

Rollfördelningen här är intressant att observera, tycker jag. Laban pratar, Jakob gör. Laban gormar och ropar på rättvisa och vill teckna avtal. Jakob, sen han väl fått vräkt ur sig sitt uppdämda raseri, är kolugn och säger ingenting. Resonerar inte. Stryker medhårs. Får byggt ett minnesröse. Gör en måltid. Äter med Laban. Skakar hand. Gjuter olja på vågorna.

En sån skulle jag vilja va. Fridsam och snäll, men inte menlös. Det funkade ju bra t.ex. med de spräckliga fåren, trots Labans svek. Jakob har nog känt att nån annan är med och drar i trådar (så tycker jag med det känns). Så han kan kosta på sig att låta Laban hållas. Nu avslutar han ändå det kapitlet. Det får jag med göra.

Den här gången blev han arg

- Ok, vad har du hittat, nu'rå? Kom igen nu, visa upp det som var ditt bland mina saker!

Verkligen, detta var droppen. - Här kommer du rännande efter mig och anklagar mig för att ha stulit dina amuletter. Men nu  har du genomsökt varenda vrå och inte hittat nånting.

Det tragikomiska i hela situationen är ju dock att just i det här fallet hade Laban faktiskt rätt, fast han visste inte om det. Jakob, eller rättare sagt hans yndlingsfru Rakel, hade ju faktiskt stulit hans amuletter, fast han visste inte om det. Jag vågar inte ens tänka på hur det hade gått ifall nu Laban faktiskt hade hittat dem hos Rakel.

Men nu gjorde han inte det. Och det var tydligen det som skulle till för att Jakob skulle ta bladet från munnen. Det hela påminner inte så lite om en komedi av Molière. Figurernas roller är ombytta, men det är det bara vi, åskådarna, som vet. De själva vet inte om att Laban i det här fallet faktiskt har skäl att anklaga Jakob, och att Jakob i det här fallet faktiskt har fel.

Molière använder dessa ombytta roller i sina pjäser för att värka fram en dold sanning eller en stärkt personlighet. Regin här verkar snarlik. Jakob är i färd att utvecklas från en visserligen slug men ändå underdånig och konflikträdd son till sin mor och dräng hos sin morbror. Nu börjar han sträcka på sig. Revolt har han redan gjort genom att fly. Men nu först tar han konflikten och kastar av sig oket.

Märkligt att det skulle ett missförstånd till för att det skulle hända. Som det kan va ibland.

Hjälp, jag känner mig så underlägsen

Bäste socionomen,

Jag har ett problem och jag hoppas att du kan ge mig ett råd. Jag känner mig så underlägsen i en relation. Jag har hittat och fått mitt livs kärlek och vi bor i närheten av svärföräldrarna med våra vidunderliga barn. Jag jobbade även för svärfar, och det gick bra för oss. Jag vill inte vara skrytsam, men jag skulle nog säga att det mest var min förtjänst. Kruxet är att jag inte kände att jag fick igen för min insats.

Så nu har jag börjat för mig själv, fast i samma bransch, ull och textilier. Jag skulle få låna en skrubb av svärfar för att komma i gång, men då var den plötsligt full i bråte. Men det har gått bra ändå. Mycket bra, faktiskt. Så bra att han och svågrarna har börjat titta snett på mig för att det går bättre för mig än för dem.

Så nu känns det inte bra för mig att stanna kvar. Jag har funderat på att tala om det för honom, men befarar då att han ska komma på tusen skäl till varför jag inte ska åka. Och då orkar jag inte säga emot. För så har det varit tidigare. Och för allt jag vet skulle han kunna hitta ursäkter för att hålla kvar sin dotter och barnen om jag åker. Han är så oförutsägbar. Rent av förutsägbart oförutsägbar och full i sjutton. Jag har alltid försökt göra rätt för mig, men tillsammans med honom känner jag mig alltid i underläge. Han lyckas jämt skruva till det till sin fördel. Jag vet inte hur jag ska göra.

Tärningen är kastad! Vi passade på när han var borta några dar på en affärsresa. Nu har vi lämnat. Ja, det känns nästan som att vi har flytt. Var det dumt av mig att bara åka så där? Hur tycker du jag ska göra nu, när svärfar Laban kommer att anklaga mig för att ha flytt och snuvat honom på avskedskalaset?

Bästa hälsningar
Jakob

Laban och Jakob är fingerade namn. I själva verket heter personerna i texten något annat (Red. anm.)

Mirakler, finns dom?

Det beror väl på vad som krävs för att kvalificera som mirakel, så klart. Etymologiskt betyder det "något anmärkningsvärt, förvånande, underligt" (jfr under), idag helst utfört av en högre makt.

En bekant har en god vän i Umeå som har cancer. I januari gav läkarna henne några dagar. I juni fick hon 4-6 veckor. Nu senast finns inga spår kvar av två av hennes tre tumörer. Läkarna har ingen förklaring och vill inte längre ge någon prognos. Är det ett mirakel? Det måste väl åtminstone kunna kallas anmärkningsvärt.

Ullas shunt gav henne ingen hjälp, och läkaren var tveksam till att ställa ner den ytterligar av rädsla för överdränage. Så snubblar hon och går på näsan så shunten ställer om sig till det läge läkarna var tveksamma till, och som hittills har visat sig vara mycket gynnsamt. Nu mår hon mycket, mycket bättre. Är det ett mirakel? Det måste väl åtminstone kunna kallas förvånande.

Eivind är en rätt så tråkig, ung man som ännu inte har hittat någon livspartner. Han gör ett studieuppehåll som lärare i Bukavu i västra Zaïre, nuv. Dem. Rep. Kongo. Vi är ett gäng svenska och norska ungdomar där som umgås rätt så mycket och känner varann rätt så väl efter ett par år, men ingen gnista uppstår. Vid första svensk-norska missionärssamlingen efter andra sommarlovet slår en plötslig insikt Ulla när hon ser mig: "Honom ska du gifta dig med", varpå hon tänker: "Å hjälp! Då måste du göra mig kär, Gud". Och kär blev hon och är det fortfarande 38 år senare. Är det ett mirakel? Om du frågar mig, tveklöst. Men det måste väl åtminstone kunna kallas underligt.

Därför blev han inte arg

Han hade lurats om sin brud, han hade snuvats på sin lön. Och han bara fortsatte att geta Labans får. Men varför blev han inte arg?

En skillnad mellan Ulla och mig är att hon tar in information holistiskt och ser skogen direkt, medan jag bara ser de enskilda träden, innan jag omsider upptäcker skogen. Därför tar det tid för mig att hitta svaret på frågan.

Ett träd låter "Jag hade en dröm. Bockarna som besteg fåren var fläckiga och prickiga." Var det därför han begärde just dem som lön. Var det därför han inte brydde sig om att Laban snodde just dem? Därför att han förlitade sig på visionen?

Hade Jakob skäl för det? Han hade nog suttit som 10-årig grabb i farfar Abrahams knä och hört honom berätta om hur det tog över 15 år innan löftet att få Isak uppfylldes, och om tjänaren Eliesers lyckosamma resa för att hämta en brud åt pappa Isak. Och han hade säkert hört pappa Isak berätta om hur han och Rebecka fick vänta 20 år innan han själv föddes.

Inte minst mindes han sin egen gudsupplevelse 14 år tidigare, på sin egen friarfärd till morbror Laban. Då gav han ett löfte: OM Gud är med mig och leder mig rätt och OM han ger mig mat och kläder, och OM han tar mig hem igen i fred, DÅ ska Jahve vara gud för mig. Inget dåligt löfte.

Så jag kan tänka mig att han resonerade som så: Gud var farfars och pappas gud, De hade sina erfarenheter med honom. Nu är det dags för mig. Nu får det bära eller brista. Nu är det upp till bevis, ifall han även ska vara gud för mig.

Därför blev han inte arg, utan han lämnade över saken i Jahves hand att sköta och uppfylla sina åtaganden, så han kunne få sin egen, personliga erfarenhet att bygga den vidare relationen med honom på.

Men varför blir han inte arg?

Han har snuvats på sin brud, och nu snuvas han på sin lön, då svärfar plockar undan den mitt framför näsan på honom. Han skulle ju få de avvikande, fläckiga fåren och getterna, precis desamma som Laban plockar bort och skickar iväg innan han hinner ta ut dem,

och Jakob vaktade resten av Labans hjord.

Men varför blir han inte arg?

När fel blir rätt

Jag kan inte annat än fascineras av realismen i berättelsen. Han går, ja, så verkar det faktiskt, de 60 milen till morbror Laban, förälskar sig i yngsta dottern och friar, får arbeta 7 år som brudpris og får sen, hör och häpna, den äldre systern till brud. Efter avverkad bröllopsvecka får han dock även äkta den yngre systern, mot löfte om ytterligare 7 års tjänst.

Så, efter avtjänade 14 år ber han att få återvända hem med fruar och barn och få se om sitt eget hus. Under hans tid har Labans fårflock utökats närmast explotionsartat från ringa till mycket rik. Så Laban spelar på flera strängar för att hålla honom kvar.

1. Lojalitet: Det är väl inte så att du inte tycker om mig?
2. Fjäsk: Jag förstår ju att det är tack vare dig att det går så här bra för mig.
3. Partnerskap: Bara säg vad du vill ha, så får du det.

Kruxet är att Jakob inte äger nånting. Han kom tomhänt och är efter 14 års tjänst fortfarande tomhänt. Allt är ju Labans. Så trots dennes falskhet och girighet väljer han att stanna kvar, men på ett villkor: Att han får lite lön för mödan, nu när hans plikttjänst är över. Fast det han begär är ytterst blygsamt. Det sägs att getterna där normalt är svarta; han begär de spräckliga som lön. Det sägs att fåren där normalt är vita; han begär de mörka som lön. –Så kan du lätt se om jag har stulit nåt.

Deal! Handskakning. Mjuggt leende. Vilken fåne! Begära så litet.

Men innan Jakob ens hinner ta ut sin lön kommer Laban före. Samma dag skilde Laban ut de strimmiga och brokiga bockarna och alla spräckliga och brokiga hongetter, alla som det fanns något vitt på, och alla lamm som var mörka. Dessa lämnade han i sina söners vård. Det här var ju precis den lön han hade lovat Jakob, och som han nu helt sonika snor mitt framför näsan på honom.

Och Jakob vaktade resten av Labans boskap.

Lakoniskt. Borde han inte bli arg, åtminstone? Möjligtvis har han lärt känna Laban under de gångna 14 åren och visste att det var så han gjorde. Kan det rent av ha varit väntat?

Hur som helst, hur det nu går till, så får får och getter avkomma av Jakobs sort. Hans boskap ökar och Labans minskar, till den grad att Laban och hans söner blir fientliga mot honom. Så efter sex år pyser Jakob med allt sitt.

Och nu kommer klimax. Laban hinner upp honom och anklagar honom:

–Vad är nu detta? Du har lurat mig och rövat bort mina döttrar.

Laban av alla, som med sitt ständiga rävspel gjort allt för att beröva Jabob allt till sin egen fördel, har mage att framställa sig själv som den förorättade. Jakob ska också i sinom tid konfronteras med sin egen orätt, men gentemot Laban har han betett sig rakt igenom just. Ändå blir det nu han som beskylls för svek. Det verkar lätt ironiskt att Laban betyder vit.

Även idag ser jag labaner, som på falska grunder högt utropar sin oskuld och förorätt. Och inte heller i den här berättelsen görs försök på att dölja människans olika karaktärsdrag. Det fascinerar mig och bidrar till textens trovärdighet.

Surrogatmödrar är ett gammal fenomen

När jag läser första moseboken riktigt, riktigt långsamt, som jag gör nu, får jag många nya och till dels oväntade tankar och insikter. En sådan är att fenomenet med surrogatmödrar inte alls är nåt nytt fenomen. Inte heller "behovet" av att få en avkomma.

Nu såg Rakel att hon inte gav Jakob några barn. Då blev hon avundssjuk på sin syster och sa till Jakob: Ge mig barn, annars dör jag.

Jag kan givetvis inte bedöma vilken drivkraft Rakel hade för att få barn. Jag tror det hade med hennes värde som kvinna att göra. Och man får förmoda att detta inte var första gången hon och Jakob språkade om detta. Men nu tycks det på nåt sätt ha nått någon kulmen. Och fast det inte står nåt om det, tror jag säkert även Jakob saknade sårt denna bekräftelse på deras kärlek. Det var ju Rakel han egentligen var förtjust i.

Känslorna inför barnlöshet må vara olika, och reaktionerna likaså. Bland ytterligheterna finns dels att kvinnan blir förtvivlad, dels att mannen förskjuter henne. Däremellan finns olika åtgärder, men även acceptans. Så även då. Jakob måste ju ha hört om sig själv, hur hans föräldrar fick vänta 20 år innan han själv föddes. Så jag kan tänka mig att han själv ville bida Guds tid. Så inte Rakel. Så han fick ett ultimatum: Ge mig barn genom denna surrogatmamma eller se mig dö. Så han föll till föga och gav Rakel två söner genom hennes tjänstekvinna Bilha.

Intressant är även att notera att det mig veterligen inte görs någon skillnad på hennes egna barn, som hon så småningom fick, och dessa surrogatmammabarn. Vi som har fostrats under mitten av seklet har kunnat få väldigt fyrkantiga viktorianska ramar för rätt och fel, och detta var fel, med vår tids mått mätt. Vad jag mer och mer inser är att Gud inte alls är lika fyrkantig när det kommer till vardagspragmatik. Där har jag mycket att lära.

Säsongspremiär

Nog är kroppen fantastisk! Efter två-tre år utan nämnvärd praxis nalkas jag monstret med skräckblandad tjusning inför vårens säsongspremiär. Går jag på näsan? Men kroppen kommer ihåg! På andra försöket glider jag ljudlöst neråt gatan och skrämmer nästan vattnet av den intet ont anande ogräsrensande grannen. Men puh, vad jobbigt, ändå.

Ännu en andningspaus. Jag vet inte vilket av de två på skylten jag gjorde mest. Nog den nedre, ändå, när jag tänker efter. Göbber och kärringer, huk er i bänkarna, för nu laddar han om! Säsongen har börjat.

Lost in translation

Man har ju hört om Jakob og änglastegen. Och att han åkte för att hitta en fru bland släkten i öster och blev lurad av morbror Laban. Men det här var nytt för mig - hur gudsmötet gav honom inspiration och styrka att fortsätta sin livsresa.

Efter sin dröm utbryter han: "Sannerligen, Herren är på denna plats, och jag visste det inte!". Sen heter det: "Jakob fortsatte sin färd ...". Olika översättningar har varianter av detsamma. Men vad står det egentligen? "Och Jakob lyfte sina fötter och reste ...". Innebörden av detta är väl för diffust, så man har ersatt det med den platta tolkningen "fortsatte sin färd" i stället. Den enda översättningen jag hittar som försöker återge texten korrekt är Karl XII bibel från 1873. Där står det: ""Då hof Jacob sin fot upp, och gick ..." Av nyare datum försöker Common English Bible (2011), med: "Jacob got to his feet and set out ..."

I alla andra översättningar försvinner spänstigheten i texten genom plattityder som "han fortsatte sin färd". Var det bara det texten ville skildra, så hade det väl stått det. Så vad mer finns där? Är det bara att han kom sig på fötter, eller finns det mer?

Först tänkte jag att han kom på att han fick ta fötterna fatt igen, och inte bara drjöa sig kvar i den goda känslan gudsuppenbarelsen hade gett honom. För det kan ju lätt bli så, att man riktigt vill suga på den goda karamellen och leva kvar i goda upplevelser. Men hej, det här är en erfarenhet på vägen, men nu är det dags att gå vidare.

Men om man tittar lite runt omkring ser man en Jakob i ett taskigt läge på resande fot. Han har lurat sin bror, bedragit sin far och hotats till livet. Han har fått rymma hemifrån för att bärga skinnet, visserligen med sin fars tveksamma välsignelse, men annars till synes blottad för det mesta, så han får hitta en sten till huvudkudde där han ska sova över, kanske under öppen himmel. Undrar vad han tänker. Jämför han sin resa med friarfärden åt samma håll för hans fars räkning, som gjordes av hans farfars trotjänare, med tio kameler och stora rikedomar? Jakobs resa verkar rätt tröstlös i jämförelse.

Hur som helst, han får sin gudsuppenbarelse, och vad händer sen? Jo, han lyfter sina fötter och drar vidare. Motsatsen skulle kunna vara att han släpade fötterna efter sig på sin jobbiga resa. Men fortsättelsen av berättelsen visar att han efter detta är fylld av kraft och inspiration. Han vandrar de dryga 60 milen genom osäkra omgivningar till släkten i öster. Det är jämförbart med pilgrimsleden til Santiago de Compostela, som brukar ta nån månad att gå. Han rullar undan en brunnssten som annars flera måste gå samman om att flytta. Han tycker de sju åren han får tjäna för Rakel känns som bara några få dagar. Dessutom har han förändrats till sin karaktär. Tidigare var han "mors pojke", som agerade mycket på sin mors inrådan. Nu kan man skönja mer av en ledargestalt som tar kraftfulla initiativ, t.ex. då han bryter seden där vid brunnsstenen.

Hur som helst, gudsmötet förändrade Jakob, så han "lyfte sina fötter" och inspirerad dansade vidare på sin resa genom livet.

Visst är det väl underligt ändå

Israels historia sammanfattad i tre skeden:

1. Du ska spridas som dammet åt alla väderstreck
2. Alla jordens ätter ska bli välsignade genom dig och din avkomma
3. Jag ska värna dig och återföra dig till denna mark

Det kan tyckas som att 2an inte precis stämmer in på dagens politiska läge. Men om man tar det lite mer i ordningsföljd kan det ju vara så här:

1. Den stora kringspriddheten från år 70. "Judar är en etno-religiös grupp som har spridits över världen från det område öster om Medelhavet som benämns Kanaan,Palestina eller Israel." (Wikipedia)
2. Vetskapen sprids om möjligheten till försoning genom den smorde räddarens Jesus messias (Yeshua haMashiach)
3. Nationen Israel återskapas 1948 och en ström av judar återvänder dit

Jag vet inte om det råkar vara en slump, att beskrivningen bara råkar stämma, eller om den rent av kan stämma in på flera folk. Hur som helst stämmer det ju åtminstone mig till eftertanke att den i alla fall nedtecknades för en si sådär tre tusen år sen, och att det befann sig ännu bra mycket tidigare. Detaljerna finns att läsa i 1 Mos 28:14-15.

Framgång och avund

Hur det kan vara! Här kommer karlen och gräver brunnar och har sig, och folk från platsen kastar bara igen dem, dock utan kommunledningens vetskap. Sen, ett antal år senare, kommer sonen dit med sitt folk, för det är hungersnöd hemma. Och han sår och han skördar. Mycket. Tydligen mycket mer än folket från platsen, som blir avundsjuka. Så nykomlingarna blir ombedda att ge sig därifrån, för de blir för mäktiga. De makar på sig och gräver upp igen faderns brunnar. De gräver även nya och hittar rinnande vatten. Men då slår den lokala avundsjukan till igen. "Det här är vårt vatten, ge er iväg".

Är det inte konstigt ändå? Här finns vattenbrunnar. Den ena gräver upp dem, den andra kastar igen dem. Den ena har framgång, den andra blir avundsjuk. Den ena hittar källor, den andra vill ha dem.

Vad gjorde den framgångsrika som inte de lokala kunde ha gjort själva? Vore det inte bättre att utnyttja brunnarna själva än att kasta igen dem? Kunde man inte dela på källorna som främlingarna hittade? Hela regionen kunde ju ha utvecklats. Frågorna hopar sig men svaren är få. Historien förtäljer bara att Jahvé välsignade Isak.

Men visst är det väl konstigt hur en kan bli om det går andra bättre än en själv.

Påsk

Vi firar påsk. I år sammanfaller den med judarnas pesach, minnet om förbipasserandet. Jag har precis gjorts uppmärksam på en pikant detalj om hur Jesus fullföljde tidigare historia.

Den tionde dagen i månaden skulle hebreerna i Egypten utse sig ett felfritt lam. Under fyra dagar skulle det granskas  innan det skulle slaktas och de skulle stryka blodet på dörrstolpen. Offerlammets blod befriade hebreerna från hemsökelsen, genom att dödsängeln passerade förbi, pasach, och gav dem sin frihet.

Den tionde dagen i påskmånaden red Jesus in i Jerusalem. Under fyra dagar granskades han innan han dödades. Han är nu allas offerlam. Hans blod befriar dem som väljer att ta emot detta påskens erbjudande från en andlig död och skänker dem Guds närhet.

Always get a second opinion

Skulle registrera över kontantkortet på frugan. Tänkte jag. Enkelt. Slå en signal till operatören, så fixar det sig.

Icke sa Nicke. Hm, låt mig se hur vi kan göra, sa killen på andra sidan luren. Nej tyvärr. Vi erbjuder inte den tjänsten för kontantkort, bara för abonnemang. Men vad är det för larv, repliserar jag. Låt mig fråga din chef. Nä, det är inte sånt man tar med chefen. Vi har ju bara inte den tjänsten. Så är det bara.

Kollar på hemsidan. Den innehåller inte den tjänsten.

Väntar en halvtimme, ringer igjen. Hoppas jag träffar en annan. Yess! Han lyssnar. Vänta lite, det här kan ta lite tid. Jaha, vi får se. Jag väntar. Inte länge alls. Om jag får prata med frugan och höra hon själv tala om sitt personnummer, och du kan läsa upp för mig numret som står tryckt på simkortet, så fixar vi det. Inga problem. Du får bekräftelse på sms inom några timmar.

Detta var i går. Bekräftelsen har inte kommit än, i och för sig. Men det var ju på eftermiddan. Och nu är det helg. Så det funkar nog. På måndag.

Så så kan det va. Moral: Låt inte ett nej vara ett nej, utan fråga alltid någon annan. Må man inte behöva fråga 30 olika, dock, som kraken med cancer i luftstrupen. Det var ju förfärligt.

Hur nyttig konsumentinformation?

GP Konsument har i en artikel jämfört priset på största storleken ta med-latte från 10 olika ställen på Centralstationen och korat billigaste och dyraste. Det är en ren prisjämförelse, "vilket många efterfrågat", så de smakar inte ens på kaffet. Dyraste latten kostar 116 kr/l.

Kaffekännaren Per Nordby reagerar och tycker att det att jämföra kaffe baserat endast på literpriset är som att köpa bil baserat endast på kilopriset eller jämföra minutpriset på bio, eller varför inte kilopriset på dagstidningar. Dagens Industri toppar listan med 114 kr/kg för sin tjockaste variant. Billigast blev, inte förvånande, en av blaskorna, GT, med ett kilopris på 66 kronor. Näst billigast var Göteborgs-Posten, 70 kronor per kilo.

Smart marknadsföring

Ett lite annorlunda skräp-ebrev damp ner. Den här var rätt finurlig, faktiskt. Spelar på risken att gå miste om en chans om du inte snabbar dig. Jag befarar att många kan gå på den. Men det hela handlar om att snärja in mig i ett snår av direktreklam i e-postlådan. Ja, jag gick faktiskt på en sån själv för flera år sen, och får fortfarande reklam-ebrev som jag får avsluta min "prenumeration" på som efterdyningar av den.

Det finns dock gott om varningstecken. Jag har aldrig köpt nåt ens i närheten av lott till min jobb-epostadress, ett myller av olika adresser: avsändare, svarsadress, svarslänk på är alla olika, både avsändare och svarslänk är marknadsföringsadresser (cccampaigns, adstar), om man väl klickar på länken måste man uppge kontaktuppgifter innan man kommer in.

Frågan är om det är moraliskt försvarbart, eller ens tillåtet, att inleda med Vi överför pengar idag. Åtminstone väcker det min misstänksamhet. Hur som helst, här är brevet och detaljerna.

Ämne: Vi överför pengar idag

Hei

I följande lista ser du vilka deltagare som har chansen

att vinna 16.000 kr.

[Här raddas 6 e-postadresser upp, varav bl.a. min jobbadress, som är grönmarkerad, men som jag aldrig har använt för nåt ens i närheten av nåt lotteri]

De 3 personer som är markerade med grönt går direkt till finalen och de 3 som är markerade med rött har chansen att ta sig till final om de 3 markerade med grönt inte utnyttjar sin plats inom 24 timmar.

Om ditt e-mail är grönmarkerat ska du alltså utnyttja din finalplats inom 24 timmar.

Annars går chansen vidare till en deltagare vars namn är markerat med rött.

Är du en av finalisterna? KLICKA HÄR

Avsändare är Anja Svensson <email@burnmedia.cccampaigns.com>, som reklamerar med The new way to manage and optimize your email & mobile marketing campaigns. Svarsadress är Anja Svensson <sv@konsumentpost.se>, som säkert ska verka förtroendeingivande, men som inte ens finns (Ja, jag kollade, men fick mitt svar i retur, <sv@konsumentpost.se>: Host or domain name not found.)

Länken att klicka på sen, som är nånting i stil med http://p5trc.emv2.com/HS?a=enoändligtlångkod. Den leder till http://www.adstar.se/quiz/Kontantfinalen+januari+2012-148-123554-80.html. Adstar säjer: Vi ser till att du får du de hetaste TM leadsen eller beställningarna genom våra olika teknologier, bl.a. Quiz som gör att du får kvalitativa leads och själv kan bestämma vilken målgrupp du vill nå ut till eller vilken info du vill ha ut av dina blivande kunder. Jag får börja med att ange mina kontaktuppgifter så att vi kan kontakta dig om du vinner INNAN jag får ens se den s.k. quizen.

Gud är tillbaka

Det är rätt intressant, tycker jag, att det skulle vara en SV-politiker i regeringen som levererar det här budskapet. Erik Solheim är miljö- och utvecklingsminister i Norge. SV (Sosialistisk venstreparti), en sammanslutning av kommunister och vänstersocialister,  är närmast att likna med Sveriges (V). De som vurmar mest för gudstro brukar inte komma från det hållet.

Solheim konstaterar kallt: "Det har nu gått sex månader sedan tragedin i Oslo och på Utöya. För många blev kyrkan en naturlig samlingsplats." Men för 10 år sen hade det inte säkert sett ut så. Idag inser alltfler att vetenskapen och det rationella tänkandet inte har slått ut religionen, som många trodde under 1900-talet. Religionens värdegrund behövs, och även dess gyllene regel: Det du vill att andra ska göra mot dig, det ska du göra mot dem.

- Detta är alltid en god princip, vare sig det handlar om storpolitik eller om förhållandet till hustrun.

Referenser: Svenska Dagen, 2012-01-25, norska Vårt Land 12/1-12 (originalintervjun), VG 21/1-12 (förkortad)

Tro

Det finns olika sätt att förhålla sig till de immateriella krafter som omger oss. Den här personen hade levt i ett vardagligt umgänge med den tidlöse. Han bad vid ett tillfälle sin mest betrodde tjänare hitta en lämplig fru åt sonen. När tjänaren var oroligt för att misslyckas, försäkrade vår man honom att den tidlöse skulle skicka med honom en ledsagare som skulle hjälpa honom att lyckas. Det var inget snack om den saken.

Tjänaren sen, funderade på hur han skulle veta att han valde rätt. Vi pratar ju om en immateriell ledsagare, här. Hur pratar man med en sån, liksom? Så han lägger en plan och säger til den tidlöse: Om jag, nu som jag har kommit fram, frågar en kvinna här om att få lite vatten, och hon även ger mina kameler vatten, låt det då vara hon. Precis så sker. "Innan jag ens hade talat klart till mitt hjärta kom Rebecka". En tyst bön, alltså.

Två exempel på rättfram övertygelse som levts ut utan omsvep.