... utan han glömde alldeles bort honom

Olika öden. Olika livsfokus. Hur vi ändå färgas av just vår livssituation!

Dessa två herrar och medfångar. Han har lättat deras bekymmer, berättat för dem om innebörden av deras drömmar. Åt den ena, du kommer att återinsättas i ditt ämbete. Och då, snälla, kom ihåg mig och försök få ut mig härifrån, för jag är oskyldigt dömd.

Men han kom inte ihåg honom, utan glömde bort honom.

Hur mycket tydligare kan det understrykas? Han glömde alldeles bort honom. Hade inte en tanke på honom. Tillbaka i kungens tjäns var han så helt uppfylld av sin egen tillvaro att han alldeles glömde bort denne man som hade tjänat honom troget och lindrat hans bekymmer medan han hölls fången. Så i stället för att behöva tillbringa sina sista dagar där i bekymmer och oro över vad drömmen kunde innebära, kunde han tvärt om glädja sig och se fram emot den tredje dagen då han skulle bli fri.

Fast, inte är det kanske så märkligt att munskänken glömde bort Josef. Varför skulle han lägga sig i hans öde? Visserligen hävdade han att han var oskyldigt dömd, men vad visste väl han om det? Varför skulle han involvera sig och riskera krångla till sitt eget liv igen?

Jag råkar känna till ett snarlikt fall, där en flykting kände sig oskyldigt avvisad och bad om hjälp. Men den som blev tillfrågad ville inte heller involvera sig i nåt resonemang om ifall avvisningen var rätt eller inte. Hur skulle han veta det? Han hade inte den kunskapen. Den bedömningen låg i helt andras händer. Så det kanske inte är så egoistiskt som det kan verka vid första anblicken. Munskänken lämnade Josef därhän och ägnade sig åt sitt eget liv.

Och Josef, då? De tre dagarna gick, munskänken släpptes fri, och han började räkna dagarna. Hör någon av sig idag? Nej, ingen. Men nu, då, nu måste väl ändå frihetsyran ha hunnit lägga sig och han ha hunnit prata med nån så de släpper ut mig. Men ingen. Med dagarnas ökande antal sjunker hoppet. Nää. Han får nog vara kvar här. Så var det med tacksamheten för den drömtydningen.

Hur kunde han vara så säker?

Josef, drömmaren, min käre namne. Drömmar har bara vållat honom bekymmer och förödmjukelser – andras avundsjuka, nakenhet, närapå döden, bli som en handelsvara, tjänarskap och slutligen oförtjänt fängelse. Mitt i tjugoåren som han är sprutar kraften, testosteronet, adrenalinet och framtidsdrömmarna i honom, men kvävs av situationen. Så häktas där två hovmän och berättar en morgon för honom att de har drömt, men är bekymrade för att ingen kan tolka drömmarna.

 – Vad synd, men jag kan tyvärr inte hjälpa er. Nej, tvärt om. – Berätta, för Makten äger tolkningarna.

Vadan denna tillförsikt?

Finns svaret måhända hos farsan, skojaren Jakob? Han har säkert haft många stunder med Josef, den efterlängtade, favoriserade sonen till hans favoritfru, den länge barnlösa Rakel. Han har säkert berättat om sina bravader hos morbror Laban. Han har säkert gått igenom hur han aldrig riktigt vågade ge ifrån sig kontrollen, utan hela tiden skulle hjälpa Makten på traven – när han vallade sluge Labans boskap, när han skulle möta arga brorsan Esau. Han har säkert påmint Josef om vilken olycka de hamnade i när han inte vågade åka hem till Hebron för brorsan, utan stannade kvar i Sikem, och hur de hetlevrade bröderna massakrerade invånarna där i hämnd för våldtäkten på systern Dina och de fick fly hals över huvud. Djupt rörd har han säkert målat upp för ynglingen Josef hur han, över 100 år gammal, äntligen fick släppa taget vid återkomsten til Betel, platsen där Jahve först mötte honom åratals tidigare. Det mindes förresten Josef själv, för han hade nyss blivit tonåring, men begrep säkerligen inte innebörden av det då.

Månne hade Jakob växt och mognat genom allt detta. Månne hade han lärt sig att självrådighet inte gav framgång. Månne hade han förmedlat sin bästa slutsats, att förtrösta på Makten, till favoritsonen. Månne var det den lärdomen Josef nu plockade fram och vågade sätta på prov.

Man kan bara undra.