Framgång och avund

Hur det kan vara! Här kommer karlen och gräver brunnar och har sig, och folk från platsen kastar bara igen dem, dock utan kommunledningens vetskap. Sen, ett antal år senare, kommer sonen dit med sitt folk, för det är hungersnöd hemma. Och han sår och han skördar. Mycket. Tydligen mycket mer än folket från platsen, som blir avundsjuka. Så nykomlingarna blir ombedda att ge sig därifrån, för de blir för mäktiga. De makar på sig och gräver upp igen faderns brunnar. De gräver även nya och hittar rinnande vatten. Men då slår den lokala avundsjukan till igen. "Det här är vårt vatten, ge er iväg".

Är det inte konstigt ändå? Här finns vattenbrunnar. Den ena gräver upp dem, den andra kastar igen dem. Den ena har framgång, den andra blir avundsjuk. Den ena hittar källor, den andra vill ha dem.

Vad gjorde den framgångsrika som inte de lokala kunde ha gjort själva? Vore det inte bättre att utnyttja brunnarna själva än att kasta igen dem? Kunde man inte dela på källorna som främlingarna hittade? Hela regionen kunde ju ha utvecklats. Frågorna hopar sig men svaren är få. Historien förtäljer bara att Jahvé välsignade Isak.

Men visst är det väl konstigt hur en kan bli om det går andra bättre än en själv.

Påsk

Vi firar påsk. I år sammanfaller den med judarnas pesach, minnet om förbipasserandet. Jag har precis gjorts uppmärksam på en pikant detalj om hur Jesus fullföljde tidigare historia.

Den tionde dagen i månaden skulle hebreerna i Egypten utse sig ett felfritt lam. Under fyra dagar skulle det granskas  innan det skulle slaktas och de skulle stryka blodet på dörrstolpen. Offerlammets blod befriade hebreerna från hemsökelsen, genom att dödsängeln passerade förbi, pasach, och gav dem sin frihet.

Den tionde dagen i påskmånaden red Jesus in i Jerusalem. Under fyra dagar granskades han innan han dödades. Han är nu allas offerlam. Hans blod befriar dem som väljer att ta emot detta påskens erbjudande från en andlig död och skänker dem Guds närhet.