- Ok, vad har du hittat, nu'rå? Kom igen nu, visa upp det som var ditt bland mina saker!
Verkligen, detta var droppen. - Här kommer du rännande efter mig och anklagar mig för att ha stulit dina amuletter. Men nu har du genomsökt varenda vrå och inte hittat nånting.
Det tragikomiska i hela situationen är ju dock att just i det här fallet hade Laban faktiskt rätt, fast han visste inte om det. Jakob, eller rättare sagt hans yndlingsfru Rakel, hade ju faktiskt stulit hans amuletter, fast han visste inte om det. Jag vågar inte ens tänka på hur det hade gått ifall nu Laban faktiskt hade hittat dem hos Rakel.
Men nu gjorde han inte det. Och det var tydligen det som skulle till för att Jakob skulle ta bladet från munnen. Det hela påminner inte så lite om en komedi av Molière. Figurernas roller är ombytta, men det är det bara vi, åskådarna, som vet. De själva vet inte om att Laban i det här fallet faktiskt har skäl att anklaga Jakob, och att Jakob i det här fallet faktiskt har fel.
Molière använder dessa ombytta roller i sina pjäser för att värka fram en dold sanning eller en stärkt personlighet. Regin här verkar snarlik. Jakob är i färd att utvecklas från en visserligen slug men ändå underdånig och konflikträdd son till sin mor och dräng hos sin morbror. Nu börjar han sträcka på sig. Revolt har han redan gjort genom att fly. Men nu först tar han konflikten och kastar av sig oket.
Märkligt att det skulle ett missförstånd till för att det skulle hända. Som det kan va ibland.
