Sent ska syndarn vakna

Res på dig och bege dig till Betel, där vi träffades först.

- Kom nu alla. Vi ska flytta till Betel, maktens hus. Där ska vi minnas och återförenas med Gud som har varit med mig och hjälpt mig på hela min resa på flykt från brorsan.

Över 100 år gammal ser han tillbaka.

Där, vid Betel, såg jag honom på stegen, och han lovade hjälpa mig. Och jag sa lite flamsigt, att javisst får du vara min Gud, bara du låter det gå bra för mig.

Och där vid brunnen, där träffade jag Rakel direkt, som jag föll för.

Och när Laban trilskades med mig, så var det mina spräckliga getter och får som frodades. Ok, jag försökte väl hjälpa till på mitt sätt. Fast, för att vara uppriktig så vet jag ju inte om det var mina strimlade stavar, som jag ställde framför dem när de parade sig, som gjorde avkomman randig och spräcklig, eller om det var en högre makt som styrde. För jag måste ju medge att det var nog en lite speciell avelsmetod, egentligen.

Och när Laban satte efter mig när jeg rymde i rädsla. Då sa han rakt ut att han hade fått en uppenbarelse att han inte skulle skada mig, fast han nog hade kunnat om han hade velat. Så vi kunde skiljas, om inte direkt som vänner, så i alla fall utan öppen fejd.

Och när brorsan Esau kom med alla sina mannar. Jag skickade gåvor och ödmjukade mig, men jag vet ju inte om det var det som gjorde intryck på honom eller om det var en högre makt som dämpade hans gemyt. Han lämnade mig i alla fall utan strid och åkte hem igen.

Och nu åker vi till Betel, min första mötesplats med Gud, och stadfäster vårt avtal. För sannerligen, när jag ser mig tillbaka, så ser jag visst att Gud ju har varit med mig.

Det är aldrig för sent att komma till insikt och omvända sig.

Det går bra for honom, men det går dåligt för honom

Han och brorsan forsonas till synes. Brorsan drar före och han lovar komma efter hem till farsan. Där kommer han att få bo granne med brorsan.

Men hur djupt sticker egentligen brorsans försonande inställning? Nej, den risken tar han inte. I stället slår han sig ner vid första och bästa tillfälle efter gränsälven, bygger sig hus och köper sig land. Det går bra för honom.

Berättelsen stannar upp och zoomar in. En diplomatisk kris seglar upp - den lokala regentens bortskämda son våldför sig på dottern. Konflikträdda Jakob är handlingsförlamad, vågar inte reagera. Det blir hennes storebröder i övre tonåren som agerar. Men i sin omognad överreagerar de. Krisen förvärras. Nu blir han verkligen skraj för vedergällningsaktioner.

Jakob har nog glidit lång bort ifrån sin barnatro nu. Men egentligen har den väl aldrig varit riktigt förankrad i honom. Han har haft glimtar av gudskontakt, men mest agerat efter eget huvud.

Hur som helst, det ser inte så lovande ut för honom.