En sväng på sta'n

Kuwait Tower, ett landmärke

En grupp om nio svamptorn

En av Kuwaits få sevärdheter är Kuwait Tower. Det är egentligen tre torn, två av vilka ingår bland 33 vattentorn som stod färdiga 1977 och som förser Kuwait City med vatten. 31 av dessa är klassiska svamptorn utplacerade i fem grupper, ritade av den svenska arkitekten Sune Lindström hos VBB (AB Vattenbyggnadsbyrån), sedermera Sweco, som även har byggt dem. De har en kapacitet om 3.000 m³ var, samma som vattentornet på Kronoparken i Karlstad och en tredjedel av Svampen i Örebro, som också ritades av Sune Lindström.

För de två sista vattentornen ville emiren av Kuwait, Sheikh Jaber Al-Ahmed, ha en mer spektakulär lösning, som den danske arkitekten Malene Björns ritade. De två stora kulorna är vattentorn om vardera 4.500 m³, jämförbart med det på Lamberget i Karlstad, som rymmer 4.000 m³. Det tredje tornet innehåller elreglerutrutsning och belyser  även de två andra.


Det stora tornet inrymmer dessutom två restauranger, en i övre halvan av vattenkulan och en i en liten kula högre upp som roterar helt runt på en halvtimme och ger en fantastisk utsikt över hela Kuwait. Det är öppet för publik mot ett inträde på motsvarande 70 kr. Om det är öppet, vill säga. Det var det inte nu, utan det var stängt för renovering, kunde den trevlige vakten berätta. Så det, så.

En butik, ett äldre bostadshus och ett
rivningshus som ska bli en skrapa

Kuwait-tornen ligger i ytterkanten av centrum, längst ut på en udde längst in i Persiska viken, längs en ringväg runt innerstan. Jag tog mig därifrån och in i stan, undan de stora vägarna.

Den glada, iranske butiksägaren

Kuwait City är en blandning av gammalt och nytt. Halvfärdiga gator och äldre byggnader sida vid sida med ståtliga skrapor. En liten matbutik sticker ut mellan ett äldre bostadshus med klädtork på balkongerna och ett rivningshus som ska bli en skrapa på 27 våningar. Med bostäder eller kontor, den iranske butikägaren är inte så bra på engelska. Det sjuder av tillväxt. Och det är snyggt och städat överallt.

Ndje'e kollar bilar för hotellet

Utanför ett hotell träffar jag Ndje'e från Nefal, som han säger. Han jobbar där på hotellet. Innan en bil får köra fram framför hotellingången tar han en spegel monterad på ett långt skaft och tittar under bilen, runt hela, innan han släpper fram den. Han har bott och jobbat här i två år, och tänker stanna ett till innan han åker hem igen till Nepal. Då har han sparat ihop lite pengar, samtidigt som han skickar hem medan han är här. Ca 2/3 av invånarna här är inte medborgare i Kuwait, och han är en av dem.

En huvudgata med sina skrapor

Det finns trottoarer också

Avenyn i stan är en två gånger trefilig paradgata, tänk Valhallavägen i Stockholm, kantad av banker, försäkrings­­­bolag, finans­­­­institutioner och offentliga kontor, det ena finare än det andra. Detta är ju visserligen en del av stan, men inte den delen jag är mest intresserad av. Jag försöker hitta pulsen och folket i stan. De finns inte först och främst på avenyn. Den är präglad av för mycket fart och flärd.

En smältdegel

Det är ju inte så att man hamnade i ett typiskt arabiskt samhälle, precis, om man nu skulle ha trott det. Personalen som jag hittills har haft kontakt med på på hotellet är t.ex. från östra Asien, Filippinerna och Indien. Och dagens utflyktsmål bara bekräftar det intrycket. Det finns av alla folk, nationaliteter och klädslar. Och det är stort, propert och välskött. Av landets 2,7 miljoner invånare bor ca 2,4, dvs 88 %, i tätorten. Vi pratar om stor-Kuwait City.


Det var lätt gjort att hamna här i stället för i Avenues.

Dagens miniutflykt gick till Avenues Mall (upp och nerbild, Google). Hotellbussen dit gick längs Ring 5, bitvis en 120-väg. När det flöt så flöt det, men det tog ändå 25 minuter på lika många kilometer. När chauffören slutligen saktade ner syntes ordet IKEA med jättebokstäver på en enorm fasad. Så om man inte visste bättre, vilket jag inte gjorde, var det lätt att hamna där. Då var det bara snabbaste vägen ut igen och in västra ingången till Avenue 1.



Efter Carrefour bare fortsatte och fortsatte och fortsatte det i ytterligare
ca. 750 meter. Och folk överallt.

Där kändes allt märkligt hemvant. Alla de kända märkena, med Starbucks och HM och hela rasket, fanns där. Som vilket varuhus i vilken större stad som helst. Fast stort. Och folksamt. Det myllrade av folk, som strömmar av sirap som flöt inimellan varann i alla möjliga riktningar. Efter ca 250 m dök korsningen Carrefour med sina vingar upp. Som i Nordstan, ungefär. Inte så märkvärdigt. Fast på andra sidan bara fortsatte det och fortsatte det. Och fortsatte. Och fortsatte. En hel kilometer inomhushallar skulle det bli innan det var klart.



Gigantiska affärer.

Fast jag visste inte då att jag hade kommit över i Avenue 2. Där fanns bl.a. jättelika dagligvaruaffärer och annat, både på bottenplanet och en trappa upp. Sen kom det stora, öppna torget där vägen delade sig. Rakt fram hette det tydligen Grand Avenue, en stor, 22 meter bred, rak gata på 400 meter som jag inte minns så mycket ifrån, måste jag erkänna. Fast där fanns bl.a. några passager åt höger, som jag nyfiket bara var tvungen att kolla.



Stil var det här, i Prestige.

Stil var det på priserna med. Multiplisera med 23.

Plötsligt befann jag mig i en helt annan värld. Det var fortfarande stort, men med en striktare, mer raffinerad stil, och nästan folktomt. Strama kypare fanns på restaurangen på det öppna torget, och butikerna lyste av lyxvaror. Jag hade hamnat på Prestige. En blick i herrmanufakturbutikens fönster fick hjärtat att hoppa. Eller vad sägs om över 400 spänn för en strikt kavaj? Ja, alltså kuwaitiska spänn, då, à kr 23. Dryga 10 lakan. Visserligen inte vilken kavaj som helst, men ändå. Tyvärr fastnade inte den på kortet, men resten låg i samma prisklass. Fatta vad hela kostymen gick på. Eller vad sägs om t.ex. skor 6 000, byxor 12 000, solglasögon 2 000, livrem 5 000. Prestige. Inte för vem som helst. Det kanske inte behövs så värst många kunder då för att det ändå ska bära sig.

Myskvarteret The Souk, torget.

Tillbaka, mitt emot över Grand Avenue, däremot, blev det folkligt värre. Områdena SoKu (South Kuwait) och The Souk (torget) formligen osade av mysighet. Små promenadstråk, smala gränder, småaffärer och småkafeer av alla de slag. Typ gamla Kuwait, lite gamla stan, fast mysigare, inte lika turistigt, fast det hela är konstgjort och konstruerat från början till slut. Hade jag haft lite mer tid på mig och varit lite hungrigare skulle jag ha köpt med mig lite lokalt smågott i SoKu, Kuwaits Soho, och slagit mig ner på ett av småkafeerna i The Souk, en efterlikning av det gamla torgsamhället, och suttit och bara tittat och kanske kommit i samspråk med nån annan kafégäst.

En mellanstor, svart kaffe och en stor,
icke-fet äppelmuffin. 50 spänn. Helt ok.

Nu blev det i stället en kaffe och en icke-fet äppelmuffin på ett snabbkafé i The Mall, som ett varuhus, men med lite mindre affärer, innan det var att hasta tillbaka till där jag började för nya 25 minuters återresa till hotellet. Två timmar gick snabbt i detta gigantiska, konstgjorda affärststråk med så många olika stilar under ett och samma tak.


Återresa och fastnande i trafikkork. När klockan är 18.41 och alla 4-5 körfälten framför en är fullproppade med bilar spelar det inte så stor roll att det står 120 på skylten. Det står still lika fullt.

Vänliga ord är som honung – smakar sött och gör kroppen frisk

Nerverna står på helspänn. De räknar med att bli anklagade för stöld. Pengarna de skulle betala med förra gången hade de ju med sig med hem igen, visade det sig. Fast det var ett mysterium för dem hur det kunde ha blivit så. Men det räckte förmodligen för att de skulle kunna anklagas. Falskt. Igen.

För vad annat kunde det betyda, att de skulle följa med till hans residens? Förra gången hade han ju anklagat dem för spioneri och hållit kvar Simon. Nu var det nog stöld de skulle anklagas för och fängslas. Vad var det han hade emot dem, egentligen, denna styresman?

Så nerverna står på helspänn när de vågar sig till att tilltala förvaltaren. –Vi ljuger inte. Vi vet faktiskt inte hur det kunde bli så förra gången. Men vi har med oss pengarna tillbaka. Dubbelt upp. Och nya pengar för den nya säden vi ska köpa.

–Lugn, bara. Lugn. Det är ingen fara. Jag fick era pengar förra gången. Det måste ha skett ett mirakel så ni även fick tillbaka dem.

Vänliga ord. Lena ord. Söta som honung för själen. Lugnande för närverna.

Och sen, då, vilken festmåltid de får. Olja gjuts på oroligt vatten.