Genom sig själv känner man andra, eller?

- Nu gör vi en deal, här, att inte göra varann illa. Det här stenröset är vårt vittne och Herren ska hålla vakt.

Jag var bara tvungen återkomma hit en gång till. VI har ju ordspråket Genom sig själv känner man andra. i Wiktionary.org förklaras det som

Man tror att andra tänker på samma sätt som man gör själv; vanligen negativt - när man (felaktigt) förutsätter att någon kommer att agera oärligt eller egoistiskt i en situation så visar det att man själv tänkte i de banorna.

Det är väl inte det ordspråket säger egentligen, kan väl jag tycka. Eller är det just det det är? Hur som helst, den tolkningen passar i alla fall förträffligt här. Genom  att Laban far med svek förväntar han sig att även Jakob ska göra det, och då behövs ett avtal och ett vittne och en övervakare. Snarare är det ju då Genom sitt eget agerande Laban berättar om sig själv.

Men det slutar inte där. Hur ofta händer det inte att jag tilltalar kära hustrun som jag önskar att tilltalas, i stället för hur hon önskar att tilltalas. Att jag förväntar mig att hon ska reagera så som jag reagerar.

Genom sig själv känner man inte alls andra.

Tack ändå, din rackare Laban, att du lär mig en läxa.

Jag blir bara så arg

- Vi gör väl en deal, här, att ingen av oss passerar det här stenröset på sin väg mot den andra med ont i sinnet. Och du, du ska bara akta dig för att göra mina döttrar illa eller ta dig nån annan fru!

Hur bara kan han? Laban, klumpigt girig, avundsjuk och självgod, mot Jakob, mammas konfliktskygga pojke, snäll och naivt slug, duktig fåraherde och noga med att ha gjort rätt för sig. De har känt varann i 20 år. Har Jakob visat några tecken till kvinnomisshandel eller på att kuta efter andra damer under den tiden?

- Allt det här är ju egentligen mitt (fel, Laban!), men vad kan jag göra? Du får väl behålla det, då (grr, det bara vänder sig i magen på mig av denna självgoda låtsasgenerositet!). Men vi kan väl göra en deal här, att inte skada varann, va? Tycker Laban.

Vem är det som har velat skada vem här, din rackare. Jag blir både arg och upprörd. Hur kan en människa va så skenhelig? Då som nu.

Rollfördelningen här är intressant att observera, tycker jag. Laban pratar, Jakob gör. Laban gormar och ropar på rättvisa och vill teckna avtal. Jakob, sen han väl fått vräkt ur sig sitt uppdämda raseri, är kolugn och säger ingenting. Resonerar inte. Stryker medhårs. Får byggt ett minnesröse. Gör en måltid. Äter med Laban. Skakar hand. Gjuter olja på vågorna.

En sån skulle jag vilja va. Fridsam och snäll, men inte menlös. Det funkade ju bra t.ex. med de spräckliga fåren, trots Labans svek. Jakob har nog känt att nån annan är med och drar i trådar (så tycker jag med det känns). Så han kan kosta på sig att låta Laban hållas. Nu avslutar han ändå det kapitlet. Det får jag med göra.