- Vi gör väl en deal, här, att ingen av oss passerar det här stenröset på sin väg mot den andra med ont i sinnet. Och du, du ska bara akta dig för att göra mina döttrar illa eller ta dig nån annan fru!
Hur bara kan han? Laban, klumpigt girig, avundsjuk och självgod, mot Jakob, mammas konfliktskygga pojke, snäll och naivt slug, duktig fåraherde och noga med att ha gjort rätt för sig. De har känt varann i 20 år. Har Jakob visat några tecken till kvinnomisshandel eller på att kuta efter andra damer under den tiden?
- Allt det här är ju egentligen mitt (fel, Laban!), men vad kan jag göra? Du får väl behålla det, då (grr, det bara vänder sig i magen på mig av denna självgoda låtsasgenerositet!). Men vi kan väl göra en deal här, att inte skada varann, va? Tycker Laban.
Vem är det som har velat skada vem här, din rackare. Jag blir både arg och upprörd. Hur kan en människa va så skenhelig? Då som nu.
Rollfördelningen här är intressant att observera, tycker jag. Laban pratar, Jakob gör. Laban gormar och ropar på rättvisa och vill teckna avtal. Jakob, sen han väl fått vräkt ur sig sitt uppdämda raseri, är kolugn och säger ingenting. Resonerar inte. Stryker medhårs. Får byggt ett minnesröse. Gör en måltid. Äter med Laban. Skakar hand. Gjuter olja på vågorna.
En sån skulle jag vilja va. Fridsam och snäll, men inte menlös. Det funkade ju bra t.ex. med de spräckliga fåren, trots Labans svek. Jakob har nog känt att nån annan är med och drar i trådar (så tycker jag med det känns). Så han kan kosta på sig att låta Laban hållas. Nu avslutar han ändå det kapitlet. Det får jag med göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar