Hjälp, jag känner mig så underlägsen

Bäste socionomen,

Jag har ett problem och jag hoppas att du kan ge mig ett råd. Jag känner mig så underlägsen i en relation. Jag har hittat och fått mitt livs kärlek och vi bor i närheten av svärföräldrarna med våra vidunderliga barn. Jag jobbade även för svärfar, och det gick bra för oss. Jag vill inte vara skrytsam, men jag skulle nog säga att det mest var min förtjänst. Kruxet är att jag inte kände att jag fick igen för min insats.

Så nu har jag börjat för mig själv, fast i samma bransch, ull och textilier. Jag skulle få låna en skrubb av svärfar för att komma i gång, men då var den plötsligt full i bråte. Men det har gått bra ändå. Mycket bra, faktiskt. Så bra att han och svågrarna har börjat titta snett på mig för att det går bättre för mig än för dem.

Så nu känns det inte bra för mig att stanna kvar. Jag har funderat på att tala om det för honom, men befarar då att han ska komma på tusen skäl till varför jag inte ska åka. Och då orkar jag inte säga emot. För så har det varit tidigare. Och för allt jag vet skulle han kunna hitta ursäkter för att hålla kvar sin dotter och barnen om jag åker. Han är så oförutsägbar. Rent av förutsägbart oförutsägbar och full i sjutton. Jag har alltid försökt göra rätt för mig, men tillsammans med honom känner jag mig alltid i underläge. Han lyckas jämt skruva till det till sin fördel. Jag vet inte hur jag ska göra.

Tärningen är kastad! Vi passade på när han var borta några dar på en affärsresa. Nu har vi lämnat. Ja, det känns nästan som att vi har flytt. Var det dumt av mig att bara åka så där? Hur tycker du jag ska göra nu, när svärfar Laban kommer att anklaga mig för att ha flytt och snuvat honom på avskedskalaset?

Bästa hälsningar
Jakob

Laban och Jakob är fingerade namn. I själva verket heter personerna i texten något annat (Red. anm.)

Mirakler, finns dom?

Det beror väl på vad som krävs för att kvalificera som mirakel, så klart. Etymologiskt betyder det "något anmärkningsvärt, förvånande, underligt" (jfr under), idag helst utfört av en högre makt.

En bekant har en god vän i Umeå som har cancer. I januari gav läkarna henne några dagar. I juni fick hon 4-6 veckor. Nu senast finns inga spår kvar av två av hennes tre tumörer. Läkarna har ingen förklaring och vill inte längre ge någon prognos. Är det ett mirakel? Det måste väl åtminstone kunna kallas anmärkningsvärt.

Ullas shunt gav henne ingen hjälp, och läkaren var tveksam till att ställa ner den ytterligar av rädsla för överdränage. Så snubblar hon och går på näsan så shunten ställer om sig till det läge läkarna var tveksamma till, och som hittills har visat sig vara mycket gynnsamt. Nu mår hon mycket, mycket bättre. Är det ett mirakel? Det måste väl åtminstone kunna kallas förvånande.

Eivind är en rätt så tråkig, ung man som ännu inte har hittat någon livspartner. Han gör ett studieuppehåll som lärare i Bukavu i västra Zaïre, nuv. Dem. Rep. Kongo. Vi är ett gäng svenska och norska ungdomar där som umgås rätt så mycket och känner varann rätt så väl efter ett par år, men ingen gnista uppstår. Vid första svensk-norska missionärssamlingen efter andra sommarlovet slår en plötslig insikt Ulla när hon ser mig: "Honom ska du gifta dig med", varpå hon tänker: "Å hjälp! Då måste du göra mig kär, Gud". Och kär blev hon och är det fortfarande 38 år senare. Är det ett mirakel? Om du frågar mig, tveklöst. Men det måste väl åtminstone kunna kallas underligt.

Därför blev han inte arg

Han hade lurats om sin brud, han hade snuvats på sin lön. Och han bara fortsatte att geta Labans får. Men varför blev han inte arg?

En skillnad mellan Ulla och mig är att hon tar in information holistiskt och ser skogen direkt, medan jag bara ser de enskilda träden, innan jag omsider upptäcker skogen. Därför tar det tid för mig att hitta svaret på frågan.

Ett träd låter "Jag hade en dröm. Bockarna som besteg fåren var fläckiga och prickiga." Var det därför han begärde just dem som lön. Var det därför han inte brydde sig om att Laban snodde just dem? Därför att han förlitade sig på visionen?

Hade Jakob skäl för det? Han hade nog suttit som 10-årig grabb i farfar Abrahams knä och hört honom berätta om hur det tog över 15 år innan löftet att få Isak uppfylldes, och om tjänaren Eliesers lyckosamma resa för att hämta en brud åt pappa Isak. Och han hade säkert hört pappa Isak berätta om hur han och Rebecka fick vänta 20 år innan han själv föddes.

Inte minst mindes han sin egen gudsupplevelse 14 år tidigare, på sin egen friarfärd till morbror Laban. Då gav han ett löfte: OM Gud är med mig och leder mig rätt och OM han ger mig mat och kläder, och OM han tar mig hem igen i fred, DÅ ska Jahve vara gud för mig. Inget dåligt löfte.

Så jag kan tänka mig att han resonerade som så: Gud var farfars och pappas gud, De hade sina erfarenheter med honom. Nu är det dags för mig. Nu får det bära eller brista. Nu är det upp till bevis, ifall han även ska vara gud för mig.

Därför blev han inte arg, utan han lämnade över saken i Jahves hand att sköta och uppfylla sina åtaganden, så han kunne få sin egen, personliga erfarenhet att bygga den vidare relationen med honom på.