Nu såg Rakel att hon inte gav Jakob några barn. Då blev hon avundssjuk på sin syster och sa till Jakob: Ge mig barn, annars dör jag.Jag kan givetvis inte bedöma vilken drivkraft Rakel hade för att få barn. Jag tror det hade med hennes värde som kvinna att göra. Och man får förmoda att detta inte var första gången hon och Jakob språkade om detta. Men nu tycks det på nåt sätt ha nått någon kulmen. Och fast det inte står nåt om det, tror jag säkert även Jakob saknade sårt denna bekräftelse på deras kärlek. Det var ju Rakel han egentligen var förtjust i.
Känslorna inför barnlöshet må vara olika, och reaktionerna likaså. Bland ytterligheterna finns dels att kvinnan blir förtvivlad, dels att mannen förskjuter henne. Däremellan finns olika åtgärder, men även acceptans. Så även då. Jakob måste ju ha hört om sig själv, hur hans föräldrar fick vänta 20 år innan han själv föddes. Så jag kan tänka mig att han själv ville bida Guds tid. Så inte Rakel. Så han fick ett ultimatum: Ge mig barn genom denna surrogatmamma eller se mig dö. Så han föll till föga och gav Rakel två söner genom hennes tjänstekvinna Bilha.
Intressant är även att notera att det mig veterligen inte görs någon skillnad på hennes egna barn, som hon så småningom fick, och dessa surrogatmammabarn. Vi som har fostrats under mitten av seklet har kunnat få väldigt fyrkantiga viktorianska ramar för rätt och fel, och detta var fel, med vår tids mått mätt. Vad jag mer och mer inser är att Gud inte alls är lika fyrkantig när det kommer till vardagspragmatik. Där har jag mycket att lära.
