– Vi vet att du vill så väl. Berättelsen går om varför du fick fly för 40 år sen. Du ville ju bara hjälpa, skipa lite rättvisa. Ändå blev det så fel. Så förlåt oss för att vi är lite försiktiga.
– Men vaddå, du har blivit gammal och vis nu. Så gamla synder ska inte ligga dig i fatet. Fast det där med att du har pratat med Gud – inte helt lätt att köpa, va. Om det inte vore för dessa konstigheter. Den där staven som blev till en orm, och sen till en stav igen. Och det med handen, som blev övertäckt av utslag, och sen normal igen. Ok, så vi köper det. Gud har skickat dig för att ta oss ur vår eländiga situation. Du får föra vår talan hos kungen.
– Men bläh. Vad var nu det här, då? Det blev bara värre. Hörredu, du, det var inte så här det skulle bli!
– Har Gud pratat med dig igen, såger du? Att han ska sätta oss fria? Och att du ska leda oss? Hur tänker du nu, då? Varför skulle vi tro dig den här gången, när det blev så fel nyss? Nej, en gång må vara ingen gång, men nu är det två gånger. Det är två gånger för mycket. Nu får det vara bra. Vi fortsätter hellre i det här eländet än riskerar att det blir snäppet ännu värre, om det nu skulle vara möjligt. Nej, tack och hej, åk du tillbaka till dina får och vakta dem i stället.
Det är inte fritt för att man kan ha viss sympati för att de gav honom kalla handen.
