22 år ensam

Så måste han ha känt det. Ensamt. Högste tjänare hos Potifar, ansvarig för hela hans hushåll. Ändå ensam. Högt betrodd fånge, med tillsyn över alla de andra fångarna och allt som skulle göras. Ändå ensam. Högste styresman i hela landet. Åndå ensam. Accepterad, nationaliserad, med fru från det nya landet och två härliga pojkar. Kan det bli mycket bättre? Accepterad och nationaliserad, ja, men inte integrerad. Fortfarande ensam.

Safenat Paneach kunde knappast ha lyckats bättre. Han hade nått högsta tänkbara position i det främmande landet. Full bestämmanderätt över landet, eget residens, egna tjänare som lydde hans minsta vink, en snäll och lojal hushållare med glimten i ögat som han kunde betro sig till och skoja med. Ändå ensam.

22 år har han varit i landet. Han pratar språket perfekt. Han kan alle deras seder och bruk. Han är respekterad och ärad. Kan det bli mycket bättre?

Just det, ja, deras seder och bruk. När de åt serverade de de honom för sig och egypterna som åt med honom för sig. Egypterna kan nämligen inte äta tillsammams med hebreer, det skulle vara anstötligt för dem. Och Potifar och hans folk var egyptier. Och fängelset var fullt av egyptier. Och hans tjänare nu var egyptier. Så under sina 22 år i Egypten har han ätit ensam. Ingen gemenskap vid måltiderna, dagens samlingspunkter. Hur integrerad har han känt sig då? ”Vi aktar och respekterar dig, men du är inte en av oss.”

Var det konstigt att han grät när han återsåg sina elva bröder – och fick veta att far fortfarande levde och var vid god hälsa? Där måste ha funnits mycket av både kärlek och längtan.

Ursäkta, herrn!

Scen 1: Ute på en betesmark. 10 bröder, de äldsta i 20-25årsålders. En yngling på runt 17 närmar sig från långt håll. De retar sig på honom för hans malliga drömmerier.
– Nu tar vi och dödar honom, så får vi se vad det blir av hans drömmar.
– Nej, han är ju i alla fall vår bror. Vi säljer honom till de här köpmännen i stället.
Sagt och gjort. Kvarstår bara att förklara för pappa vart han tog vägen.
– Vi låtsas att han har rivits av ett vilt djur.

Scen 2, ca 22 år senare: Utanför ett residens. Samma 10 bröder, nu tillsammans med ytterligare en, i 22-årsåldern. Husbestyraren leder an mot dörren. De vågar sig till att tilltala honom.
– Ursäkta oss. Vi vill gärna få förklara. Vi vet ärligt talat inte hur de här pengarna från förra gången hamnade i våra säckar. Nån måste ha lagt dem där, men vi har med dem tillbaka. Vi är faktiskt oskyldiga.

Uppochnervända roller. Då var de skyldiga, men låtsades vara oskyldiga och gick fria. Nu är de oskyldiga, men känner sig anklagade och fruktar att dömas. Då regisserade de själva sina roller. Nu tvingas de in i roller de inte vill spela. Då var de unga, kaxiga och självsäkra. Nu är de mogna, ödmjuka och oroade. Då sålde de sin bror som slav. Nu befarar de att själva bli tagna som slavar.

Men det oväntade sker. Det illdåd de gjorde då ska bli deras räddning nu. Hur märkligt det kan bli.

så får jag väl bli barnlös

Förtvivlan. Resignation.

Han är trängd in i ett hörn. Den enda vägen ut går genom ovisshet.

Han vill vara beräknande och ha kontroll – eller åtminstone kunna inbilla sig att han har det. Som när han och morbror Laban gjorde upp om vilka getter och får han skulle få, de randiga och de spräckliga. Han ställe upp strimlade pinnar framför dem när de parade sig så de skulle få randig avkomma. Fick de det? Ja, då. Var det på grund av pinnarna? Han vill nog gärna tro det.

Eller som när han tvingades ställas öga mot öga med sin lurade bror Esau. Han delade upp sina folk och ägodelar för att inte alla skulle gå under vid ett anfall, och han skickade gåvor till sin bror för att blidka honom. Blev det strid? Nej, då. Var det på grund av hans taktik? Han vill nog gärna tro det.

Eller som när han bosatte sig i Shekem och dottern Dina blev våldtagen av prinsen där, og de eldiga sönerna gick bärsärkargång i staden så hela klanen tvingades fly. Då förebrådde han sönerna att de hade utsatt dem för denna stora fara. Själv skulle han ha varit mer taktisk. Hade det gått bättre för dem då? Han vill nog gärna tro det.

Eller som nu, när det är hungersnöd och den första säden de köpte av mannen i Egypten har tagit slut. Han vill att de ska åka dit och köpa mer. Det går inte utan att Benjamin följer med, säger de. Då förebrår han dem att de talade om att de hade en till bror. Det skulle inte han ha gjort. Hade de varit mindre tränga då? Han vill gärna tro det.

Men nu är det som det är. Han har blivit av med Josef, som han tror är död. Han har blivit av med Simeon, som är kvar i häktet i Egypten. Och nu befarar han att han ska bli av med Benjamin på resan. Men det finns mer han kan göra. Ta med gåvor, befaller han. Ta med dubbel betalning. Ta med tillbaka pengarna som vi fick i retur. Esau-strategin. Blidkandet. Kommer det att fungera? Han vill nog gärna tro det.

Men så sjunker det ner i honom. Jag har ingen styrning längre. Jag har tappat taget om situationen. Fortsättningen ligger inte i mina händer. Möjligtvis tänker han tillbaka på de tidigare tillfällena. Låg ens de i mina händer, egentligen? Men som en ytterligare och sista åtgärd – och må den allsmäktige ta er alla välbergade hem igen.

Sedan lägger sig resignationens klamma hand över honom. Det låter inte längre: Då skickar ni mina grå hår i döden med sorg. Det är slut på styrningen, slut på förebråelserna. Nu är det: Ske vad sker. Och ska jag bli barnlös, så får jag väl bli barnlös.

Där känner jag att han blev gammal. Där tycker jag synd om honom.