Så måste han ha känt det. Ensamt. Högste tjänare hos Potifar, ansvarig för hela hans hushåll. Ändå ensam. Högt betrodd fånge, med tillsyn över alla de andra fångarna och allt som skulle göras. Ändå ensam. Högste styresman i hela landet. Åndå ensam. Accepterad, nationaliserad, med fru från det nya landet och två härliga pojkar. Kan det bli mycket bättre? Accepterad och nationaliserad, ja, men inte integrerad. Fortfarande ensam.
Safenat Paneach kunde knappast ha lyckats bättre. Han hade nått högsta tänkbara position i det främmande landet. Full bestämmanderätt över landet, eget residens, egna tjänare som lydde hans minsta vink, en snäll och lojal hushållare med glimten i ögat som han kunde betro sig till och skoja med. Ändå ensam.
22 år har han varit i landet. Han pratar språket perfekt. Han kan alle deras seder och bruk. Han är respekterad och ärad. Kan det bli mycket bättre?
Just det, ja, deras seder och bruk. När de åt serverade de de honom för sig och egypterna som åt med honom för sig. Egypterna kan nämligen inte äta tillsammams med hebreer, det skulle vara anstötligt för dem. Och Potifar och hans folk var egyptier. Och fängelset var fullt av egyptier. Och hans tjänare nu var egyptier. Så under sina 22 år i Egypten har han ätit ensam. Ingen gemenskap vid måltiderna, dagens samlingspunkter. Hur integrerad har han känt sig då? ”Vi aktar och respekterar dig, men du är inte en av oss.”
Var det konstigt att han grät när han återsåg sina elva bröder – och fick veta att far fortfarande levde och var vid god hälsa? Där måste ha funnits mycket av både kärlek och längtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar