så får jag väl bli barnlös

Förtvivlan. Resignation.

Han är trängd in i ett hörn. Den enda vägen ut går genom ovisshet.

Han vill vara beräknande och ha kontroll – eller åtminstone kunna inbilla sig att han har det. Som när han och morbror Laban gjorde upp om vilka getter och får han skulle få, de randiga och de spräckliga. Han ställe upp strimlade pinnar framför dem när de parade sig så de skulle få randig avkomma. Fick de det? Ja, då. Var det på grund av pinnarna? Han vill nog gärna tro det.

Eller som när han tvingades ställas öga mot öga med sin lurade bror Esau. Han delade upp sina folk och ägodelar för att inte alla skulle gå under vid ett anfall, och han skickade gåvor till sin bror för att blidka honom. Blev det strid? Nej, då. Var det på grund av hans taktik? Han vill nog gärna tro det.

Eller som när han bosatte sig i Shekem och dottern Dina blev våldtagen av prinsen där, og de eldiga sönerna gick bärsärkargång i staden så hela klanen tvingades fly. Då förebrådde han sönerna att de hade utsatt dem för denna stora fara. Själv skulle han ha varit mer taktisk. Hade det gått bättre för dem då? Han vill nog gärna tro det.

Eller som nu, när det är hungersnöd och den första säden de köpte av mannen i Egypten har tagit slut. Han vill att de ska åka dit och köpa mer. Det går inte utan att Benjamin följer med, säger de. Då förebrår han dem att de talade om att de hade en till bror. Det skulle inte han ha gjort. Hade de varit mindre tränga då? Han vill gärna tro det.

Men nu är det som det är. Han har blivit av med Josef, som han tror är död. Han har blivit av med Simeon, som är kvar i häktet i Egypten. Och nu befarar han att han ska bli av med Benjamin på resan. Men det finns mer han kan göra. Ta med gåvor, befaller han. Ta med dubbel betalning. Ta med tillbaka pengarna som vi fick i retur. Esau-strategin. Blidkandet. Kommer det att fungera? Han vill nog gärna tro det.

Men så sjunker det ner i honom. Jag har ingen styrning längre. Jag har tappat taget om situationen. Fortsättningen ligger inte i mina händer. Möjligtvis tänker han tillbaka på de tidigare tillfällena. Låg ens de i mina händer, egentligen? Men som en ytterligare och sista åtgärd – och må den allsmäktige ta er alla välbergade hem igen.

Sedan lägger sig resignationens klamma hand över honom. Det låter inte längre: Då skickar ni mina grå hår i döden med sorg. Det är slut på styrningen, slut på förebråelserna. Nu är det: Ske vad sker. Och ska jag bli barnlös, så får jag väl bli barnlös.

Där känner jag att han blev gammal. Där tycker jag synd om honom.