Men vi är skyldiga

Tjugo år på en lögn.

–Kan du kolla om du känner igen den här, farsan.
–Ja, det är Josefs kappa. Var hittade ni den? Och varför är den så full i blod? Det måste vara nåt vilddjur som har rivit ihjäl honom.
–Å, vi är så ledsna, pappa.

Men de var ju inte alls ledsna. Och det var ju inte alls nåt vilddjur. I sin avundsjuka hade de gjort sig av med honom. Den hetlevrade Simeon i täten, medan Ruben och Juda lyckas dämpa gemyterna lite. Så han säljs i stället för att dödas. Ångesten finns i hans ansikte, men varken den eller hans böner om nåd tar de någon notis om.

Tjugo år på en lögn.

Hur mycket tärde det på dem att se far brytas ner av sorg? Hur ofta funderade de på vad det hade blivit av honom? Hur ofta såg de hans bedjande blick framför sig på nätterna? Vad hittade de på för ursäkter för sig själva för att hålla sanningen stången? –Det var rätt åt honom, drömmaren som trodde sig vara förmer. Eller –Det är jobbigt att se farsgubben sörja, men han har ju oss åtminstone.

Tjugo år på en lögn.

Och varför tar de upp det här nu då, när de tjugo år senare tvingas åka till Egypten för att handla säd på grund av hungersnöden? De anklagas för spioneri, och mannen håller kvar Simeon medan de andra åker hem efter Benjamin. Men varför kopplar de det med det som hände för tjugo år sedan? Ångern och ruelsen ligger og tär. Nu kommer den upp till ytan. Det är dags att erkänna. För sig själva först.

Men vi är skyldiga.

Det första steget. Men vi är skyldiga. Vi låtsades inte veta nåt, men vi är skyldiga.Vi lät honom tro att det var något vilddjur, men vi är skyldiga. Vi gav sken av att det inte var vårat fel, men vi är skyldiga. Far lastar oss inte, men vi är skyldiga.

Tjugo år på en lögn. Men vi är skyldiga. Ett steg mot ett erkännande. Ett steg mot försoning. Josef hör dem och gråter av kärlek och längtan.

Tjugo år på en lögn. Men inte längre.