... utan han glömde alldeles bort honom

Olika öden. Olika livsfokus. Hur vi ändå färgas av just vår livssituation!

Dessa två herrar och medfångar. Han har lättat deras bekymmer, berättat för dem om innebörden av deras drömmar. Åt den ena, du kommer att återinsättas i ditt ämbete. Och då, snälla, kom ihåg mig och försök få ut mig härifrån, för jag är oskyldigt dömd.

Men han kom inte ihåg honom, utan glömde bort honom.

Hur mycket tydligare kan det understrykas? Han glömde alldeles bort honom. Hade inte en tanke på honom. Tillbaka i kungens tjäns var han så helt uppfylld av sin egen tillvaro att han alldeles glömde bort denne man som hade tjänat honom troget och lindrat hans bekymmer medan han hölls fången. Så i stället för att behöva tillbringa sina sista dagar där i bekymmer och oro över vad drömmen kunde innebära, kunde han tvärt om glädja sig och se fram emot den tredje dagen då han skulle bli fri.

Fast, inte är det kanske så märkligt att munskänken glömde bort Josef. Varför skulle han lägga sig i hans öde? Visserligen hävdade han att han var oskyldigt dömd, men vad visste väl han om det? Varför skulle han involvera sig och riskera krångla till sitt eget liv igen?

Jag råkar känna till ett snarlikt fall, där en flykting kände sig oskyldigt avvisad och bad om hjälp. Men den som blev tillfrågad ville inte heller involvera sig i nåt resonemang om ifall avvisningen var rätt eller inte. Hur skulle han veta det? Han hade inte den kunskapen. Den bedömningen låg i helt andras händer. Så det kanske inte är så egoistiskt som det kan verka vid första anblicken. Munskänken lämnade Josef därhän och ägnade sig åt sitt eget liv.

Och Josef, då? De tre dagarna gick, munskänken släpptes fri, och han började räkna dagarna. Hör någon av sig idag? Nej, ingen. Men nu, då, nu måste väl ändå frihetsyran ha hunnit lägga sig och han ha hunnit prata med nån så de släpper ut mig. Men ingen. Med dagarnas ökande antal sjunker hoppet. Nää. Han får nog vara kvar här. Så var det med tacksamheten för den drömtydningen.