Bäste socionomen,
Jag har ett problem och jag hoppas att du kan ge mig ett råd. Jag känner mig så underlägsen i en relation. Jag har hittat och fått mitt livs kärlek och vi bor i närheten av svärföräldrarna med våra vidunderliga barn. Jag jobbade även för svärfar, och det gick bra för oss. Jag vill inte vara skrytsam, men jag skulle nog säga att det mest var min förtjänst. Kruxet är att jag inte kände att jag fick igen för min insats.
Så nu har jag börjat för mig själv, fast i samma bransch, ull och textilier. Jag skulle få låna en skrubb av svärfar för att komma i gång, men då var den plötsligt full i bråte. Men det har gått bra ändå. Mycket bra, faktiskt. Så bra att han och svågrarna har börjat titta snett på mig för att det går bättre för mig än för dem.
Så nu känns det inte bra för mig att stanna kvar. Jag har funderat på att tala om det för honom, men befarar då att han ska komma på tusen skäl till varför jag inte ska åka. Och då orkar jag inte säga emot. För så har det varit tidigare. Och för allt jag vet skulle han kunna hitta ursäkter för att hålla kvar sin dotter och barnen om jag åker. Han är så oförutsägbar. Rent av förutsägbart oförutsägbar och full i sjutton. Jag har alltid försökt göra rätt för mig, men tillsammans med honom känner jag mig alltid i underläge. Han lyckas jämt skruva till det till sin fördel. Jag vet inte hur jag ska göra.
Tärningen är kastad! Vi passade på när han var borta några dar på en affärsresa. Nu har vi lämnat. Ja, det känns nästan som att vi har flytt. Var det dumt av mig att bara åka så där? Hur tycker du jag ska göra nu, när svärfar Laban kommer att anklaga mig för att ha flytt och snuvat honom på avskedskalaset?
Bästa hälsningar
Jakob
Laban och Jakob är fingerade namn. I själva verket heter personerna i texten något annat (Red. anm.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar