–Höredu, du. Tack för förtroendet, men nej tack! Jag har väldigt dåliga erfarenheter från förra gången jag försökte hjälpa till. Och nu har jag resignerat och slagit mig till ro här. Du får allt hitta nån annan att skicka. Jag gör det inte.
–Jag själv förstår ju att du måste vara Gud, med den här busken som inte brinner upp och allt. Och jag hör ju när du pratar med mig. Men varför skulle de där hemma tro mig när jag berättar det. Sånt här händer ju bara inte.
–Mirakler. Ja! En käpp som blir till en orm, och sen en käpp igen. En hand som blir helt vit och ärrig, och sen blir lika sund igen. Då måste de ju tro mig. Yess!
–Men förresten, prata med kung farao – jag vet verkligen inte. Du vet, jag är ju mer en som gör än en som pratar. Som förra gången. Och det funkade ju riktigt dåligt. Jag slog ju ihjäl egyptiern och fick fly hit. Och här pratar jag ju mest med fåren. Dessutom, om jag beger mig till farao slår han väl ihjäl mig som betalning för gammal ost. Nej, det här är verkligen inte min grej. Du får allt hitta nån annan att skicka, Gud.
Mose, Mose, du gamle kämpe. Kan det verkligen vara så att du stretade emot av all kraft? Kan det verkligen vara så att du blev jätteskraj? Kan det verkligen vara så att du trodde at det var du som skulle fixa det här? Kan det verkligen vara så att du inte begrep att du bara skulle vara sändebud åt nån mäktigare?
Hur mänskligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar