Manschauvinismen är av gammalt datum. Vi befinner oss troligtvis på 1400-talet f.Kr., under artonde dynastin. Av missriktad välvilja har Mose dödat en egyptier och tvingas fly. Egypten täckte på den tiden bl.a. hela Sinaihalvön och Palestina, så för att komma undan fick han ta sig österut över hela halvön och förbi Aqabaviken till midjaniternas land, i nordvästra Saudiarabien, en sträcka på sisådär 40-50 mil.
Väl utom räckhåll för farao slår han sig ner vid en brunn. Det är väl där han kan få träffa någon lokal. Då dyker några kvinnor upp för att ge fåren att dricka. De hämtar vatten från brunnen och fyller vattentrågen. Rätt vad det är anländer även några herdar, och de föser helt sonika iväg kvinnorna och fåren. Här kommer minsann vi, och här vill vi inte ha några kvinnor. Vickna svin!
Funderar på hur jag skulle ha reagerat. Minsta motståndets väg vore väl att inte lägga sig i eller att sälla sig till herdarna i deras kvinnofientlighet. Men i stället tar han kvinnornas parti och hjälper dem mot herdarna. Undrar vad som rörde sig i hans huvud. Såg han en möjlighet till kontakt om han visade sig vänlig och hjälpsam? Eller föll det sig naturligt för honom att hjälpa de underlägsna. Hans bakgrund var ju härskarens, uppfostrad som han var i faraos palats, kanske även som tilltänkt tronarvinge. Samtidigt var han medveten om sitt ursprung och att han egentligen tillhörde de undertryckta. Och att hjälpa en undertryckt var också den direkta anledningen till att han fanns där. Hur som helst solidariserade han sig med de kuvade. Kanske en bra egenskap för en blivande ledare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar