Nu ska han få för gammal ost

Vad gör han här igen, nu'rå, adoptivpilten som trodde han var nåt, att han kunde härja och bestämma som han ville? Farsan har ju berättat om hur han trodde det var han som skulle bli kung och hur han slog ihjäl såna han inte tyckte om. Han flydde ju, så de blev ju av med honom, som väl var. Fast det var synd de inte fick dödat honom, för nu är han tydligen här igen. Det ryktas att han vill att hela hans klan ska åka härifrån.

–Nä'ru, nån sån gud som du säger känner inte jag till, och vad han har sagt till dig struntar jag i. Och lämna? Aldrig i livet, ni slöfockar. Ni vill bara åka och tillbe eran gud så ni kan få lite ledigt. Seså, pallra er tillbaks till jobbet nu bara och stör mig inte mer. Och sluta sätta grillar i huvet på folk så de glömmer arbeta.

–Och förresten, eftersom ni har så gott om tid att ni kan sprida rykten om att åka och ta semester, så ska ni få lite mer att göra. Hädanefter får ni själva samla ihop armeringshalmen till era tegelstenar. Men lika många ska ni göra. Så kanske vi kan få tyst på er. Och du, Mose, som brukade hundsa andra, får känna på hur det är att själv bli hundsad.

Ja du Mose, här har du allt en väg att gå.

Från desillusionerad sökare till målinriktad ledare

Han trodde han hade en uppgift. Han trodde han kunde hjälpa. Men det gick i kras. Nu går han desillusionerad och vallar svärfars får i ett främmande land. Han har blivit en av dem, men han kan aldrig bli en av dem. Israeler, egyptier, och nu även midjanit. Vem är han, vad är hans uppgift, var ligger hans lojalitet?

Han försöker hävda sitt folks seder i det främmande landet, men möter på motstånd och ger med sig. Hans identitet grumlas.

Han får en uppgift. –Led mitt folk ut ur slaveriet. Oj oj oj, hur ska det gå? Dåliga vibbar. –Men först måste vi komma överens om vem du är. Ingen egyptier, ingen midjanit. Du är en israelit, och det är vad du är, du och din familj. Inse, välj och markera det.

Livet innehåller små och stora val och markeringar. Detta var ett stort val och en stor markering. Velaren blev en ledare med ett stort mål. Det kan lätt bli bara pannkaka – som förra gången. Skraj? Säkert. Spåren skrämde. Skillnaden? Det var inte han själv nu, utan någon mäktigare stod bak.

Nej tack, jag gör det inte

 –Höredu, du. Tack för förtroendet, men nej tack! Jag har väldigt dåliga erfarenheter från förra gången jag försökte hjälpa till. Och nu har jag resignerat och slagit mig till ro här. Du får allt hitta nån annan att skicka. Jag gör det inte.

 –Jag själv förstår ju att du måste vara Gud, med den här busken som inte brinner upp och allt. Och jag hör ju när du pratar med mig. Men varför skulle de där hemma tro mig när jag berättar det. Sånt här händer ju bara inte.

 –Mirakler. Ja! En käpp som blir till en orm, och sen en käpp igen. En hand som blir helt vit och ärrig, och sen blir lika sund igen. Då måste de ju tro mig. Yess!

 –Men förresten, prata med kung farao – jag vet verkligen inte. Du vet, jag är ju mer en som gör än en som pratar. Som förra gången. Och det funkade ju riktigt dåligt. Jag slog ju ihjäl egyptiern och fick fly hit. Och här pratar jag ju mest med fåren. Dessutom, om jag beger mig till farao slår han väl ihjäl mig som betalning för gammal ost. Nej, det här är verkligen inte min grej. Du får allt hitta nån annan att skicka, Gud.

Mose, Mose, du gamle kämpe. Kan det verkligen vara så att du stretade emot av all kraft? Kan det verkligen vara så att du blev jätteskraj? Kan det verkligen vara så att du trodde at det var du som skulle fixa det här? Kan det verkligen vara så att du inte begrep att du bara skulle vara sändebud åt nån mäktigare?

Hur mänskligt!

Ett märkligt uppdrag

–Nu ska ni gå till kungen och be att få åka iväg. Men jag vet att han inte kommer att låta er fara.

–Det händer konstiga saker här, kan han tänka. –Först den här busken som inte brinner upp, och sen det här märkliga uppdraget. Visserligen har jag haft ett ovanligt liv, med höga berg och djupa dalar. Dödsdömd från födseln, adopterad av prinsessan, trodde jag skulle bli nån att räkna med, men fick fly för mitt liv och blev en fåraherde här bland främmande. Men det här tar väl ändå priset. Skickas åter till kungen – visserligen en annan nu, men ändå, han känner säkert till mig – fullt vetande att jag kommer att misslyckas. Låter som ett självmordsuppdrag.

Inte så konstigt att han värjer sig. Även om det finns en fortsättning: –Jag vet att kungen kommer att vägra med kraft, men jag kommer att tvinga honom så han skickar iväg er, och ni kommer att plundra dem på deras rikedomar.

Ingen spikrak bana, alltså, men med en lovande utgång. Vad skulle jag ha svarat på det? Det handlar om förtroende.

Vickna svin

Manschauvinismen är av gammalt datum. Vi befinner oss troligtvis på 1400-talet f.Kr., under artonde dynastin. Av missriktad välvilja har Mose dödat en egyptier och tvingas fly. Egypten täckte på den tiden bl.a. hela Sinaihalvön och Palestina, så för att komma undan fick han ta sig österut över hela halvön och förbi Aqabaviken till midjaniternas land, i nordvästra Saudiarabien, en sträcka på sisådär 40-50 mil.

Väl utom räckhåll för farao slår han sig ner vid en brunn. Det är väl där han kan få träffa någon lokal. Då dyker några kvinnor upp för att ge fåren att dricka. De hämtar vatten från brunnen och fyller vattentrågen. Rätt vad det är anländer även några herdar, och de föser helt sonika iväg kvinnorna och fåren. Här kommer minsann vi, och här vill vi inte ha några kvinnor. Vickna svin!

Funderar på hur jag skulle ha reagerat. Minsta motståndets väg vore väl att inte lägga sig i eller att sälla sig till herdarna i deras kvinnofientlighet. Men i stället tar han kvinnornas parti och hjälper dem mot herdarna. Undrar vad som rörde sig i hans huvud. Såg han en möjlighet till kontakt om han visade sig vänlig och hjälpsam? Eller föll det sig naturligt för honom att hjälpa de underlägsna. Hans bakgrund var ju härskarens, uppfostrad som han var i faraos palats, kanske även som tilltänkt tronarvinge. Samtidigt var han medveten om sitt ursprung och att han egentligen tillhörde de undertryckta. Och att hjälpa en undertryckt var också den direkta anledningen till att han fanns där. Hur som helst solidariserade han sig med de kuvade. Kanske en bra egenskap för en blivande ledare.

Griller i huvudet

Hur tänker han, den godaste herr kungen? Här har han ett stort inslag i sitt lands befolkning av ett framgångsrikt, arbetsamt, främmande folk som lyfter landet. De har aldrig uttalat något hot mot honom eller hans folk. Faktum är att de bidrar så mycket till hans lands framgångar att han ogärna ser att de flyttar därifrån, även om förhållandena i deras eget land nu är såna att de mycket väl skulle kunna återvända hem. Men det vill han förhindra.

Första överraskningen: Han börjar trakassera dem för att han vill att de ska stanna. Knappast någon metod för att få någon att önska att stanna. Jag måste ha läst fel. Han måste väl mena för att de inte ska göra uppror och ta över makten. Men nej, han vill förhindra att de ska göra uppror och lämna landet. Därför sätter han i gång en landomfattande mobbning och trakassering av dem.

Vah, säger jag bara. Då skapar han ju bara en önskan hos dem att vilja dra därifrån.

Andra överraskningen: Sen vill han att alla pojkar ska aborteras så de inte växer upp. Vah, säger jag bara igen. Här har han ett arbetsamt folk, som han dessutom driver till det yttersta att arbeta för honom själv. Och så vill han förhindra att det tillkommer fler unga män, när det är just de som är de nyttiga i arbetet. Rent bortsett från grymheten i handlingen, då.

Herr kungen biter sig själv i svansen så det sjunger om 'et. Dessa invandrare är så nyttiga att han för allt i världen vill förhindra att de lämnar. Så för att bryta ner och försvaga dem trakasserar han dem och inför en sträng födelsebegränsning av pojkar så de inte ska göra uppror, men gör dem samtidigt mindre nyttiga för hans samhälle, vilket var själva orsaken till att han ville att de skulle stanna. Så han motverkar effektivt sitt eget syfte.

Tredje överraskningen: Så det sker en målförskjutning från att försöka att få dem att stanna till att begränsa deras makt och inflytande till att undertrycka dem till att visa vem som bestämmer. – Nej, ni får absolut inte lämna landet. Det spelar ingen roll att ni inte är lika nyttiga längre, här är det jag som bestämmer.

Fast, det borde väl inte överraska någon att det hela övergår i en irrationell maktkamp. Så är det ofta. Det gäller framför allt att inte tappa ansiktet.

Här finns alla ingredienser för dagens märkligheter, både i Mellersta Östern, här hemma och på andra håll. Självhävdelse, ogrundad fruktan, missriktade insatser och maktbegär. Fast det här inträffade för en sisådär tre tusen år sen. Människan är sig lik.

Den Gud som har sett till mig

Han lurar sin bror. Han manipulerar boskapen. Han smyger iväg från morbror. Han bedyrar för att han ska följa efter sin bror, men stannar på halva vägen. Han måste rymma från sina marker. Han leder sin son och sig själv i olycka genom att öppet favorisera honom. Han tycker själv hans dagar har varit dåliga. Ändå kan han se tillbaka på sitt liv och säga: Den Gud som har sett till mig från första början och ända till denna dag.

Så kände han, efter ett liv av medgångar och motgångar, av goda val och dåliga val. Nu, när han snart ska dö upplever han ändå att den röda tråden har varit: Den Gud som har sett till mig. Oförtjänt men gott.