Efter det ville han sätta honom fri, ...

men alla ropade: "I så fall är du inte keisarens vän". Då lämnade han ut honom till att avrättas.

Jag var på ett seminarium i går. Där fick vi lära om olika värderingsskalor som kan styra människors val. Det fanns

• Rätt och fel
• Makt och fruktan
• Heder och vanära

I vår kultur dominerar skalan rätt och fel, men så är det inte överallt. Det tål att tänka på i umgänget med människor från andra kulturer. Denna händelse är ett exempel på hur fruktan för att gå emot annans makt kan överskugga rätt och fel.

Menar du att jag inte ska följa den väg, om än smärtfull, som far har stakat ut åt mig?

Nej, det får inte hända! Han var beväpnad. Varför vet jag inte. Det var kanske inte så ovanligt med rövare och annat pack när man rörde sig utanför stan, så det kanske behövdes. Hur som helst, nu kom det till nytta. Deras goda läromästare fick ju inte bara tas till fånga så där. Han behövdes – hans godhet, hans förstånd, hans ibland oförklarliga ingripanden.

– Men snälla Petrus, menar du alltså att jag inte skal gå den väg, om än smärtsam, som jag faktiskt är här för? Lägg undan vapnet. Det är ju detta som är hela syftet med mitt liv.

– Vad då, syftet med ditt liv? Är du inte en god läromästare? Är du inte en som vill sprida kärlek? Vad då syfte? Hur kan du uppnå nåt syfte när du inte är mer? För det är ju det de vill, avrätta dig som bråkmakare. Du stör dem.

– Nej, Petrus. Jag har berättat detta så många gånger för er, men ni förmår ju inte tänka bortom det ni ser. Syftet med mitt liv är att ge det.

– Kom igen nu! Ge det? Vad gagnar det? En död ledare är ju ingen ledare.

– Lyssna lite här, Petrus. Du vet att far inte tål några misstag. Och alla gör misstag. Därför måste ni utföra en massa riter och offer för att sona dem och blidka honom. Nu blir det slut med det. Eftersom jag inte har gjort några misstag accepterar han att jag sonar era. En gång för alla. Det är det som står för dörren nu. Och som bevis för det kommer jag att återuppstå om bara några dagar.

Nej, det där var svårbegripligt. Sånt händer ju bara inte. Inte konstigt hur han agerade – i all välmening – fast det blev fel.

Menar du att jag inte ska följa den väg, om än smärtfull, som far har stakat ut åt mig?

Nej, det får inte hända! Han var beväpnad. Varför vet jag inte. Det var kanske inte så ovanligt med rövare och annat pack när man rörde sig utanför stan, så det kanske behövdes. Hur som helst, nu kom det till nytta. Deras goda läromästare fick ju inte bara tas till fånga så där. Han behövdes – hans godhet, hans förstånd, hans ibland övernaturliga ingripanden.

– Men snälla Petrus, menar du alltså att jag inte skal gå den väg, om än smärtsam, som jag faktiskt är här för? Lägg undan vapnet. Det är ju detta som är hela syftet med mitt liv.

– Vad då, syftet med ditt liv? Är du inte en god läromästare? Är du inte en som vill sprida kärlek? Vad då syfte? Hur kan du uppnå nåt syfte när du inte är mer? För det är ju det de vill, avrätta dig som bråkmakare. Du stör dem.

– Nej, Petrus. Jag har berättat detta så många gånger för er, men ni förmår ju inte tänka bortom det ni ser. Syftet med mitt liv är att ge det.

– Kom igen nu! Ge det? Vad gagnar det? En död ledare är ju ingen ledare.

– Lyssna lite här, Petrus. Du vet att far inte tål några misstag. Och alla gör misstag. Därför måste ni utföra en massa riter och offer för att sona dem och blidka honom. Nu blir det slut med det. Eftersom jag inte har gjort några misstag accepterar han att jag sonar era. En gång för alla. Det är det som står för dörren nu. Och som bevis för det kommer jag att återuppstå om bara några dagar.

Nej, det där var svårbegripligt. Sånt händer ju bara inte. Inte konstigt hur han agerade – i all välmening – fast det blev fel.

Min son är kaffeexpert

Jag fick följa med sonen, kafferostare Per Nordby, på en av hans kontaktresor till Ocotal i Nicaragua. Han har försökt förklara för mig hur kaffeodlandet och förädlandet går till, men inget slår den fysiska närvaron på plats.

Jag fick uppleva ett fantastiskt samhälle som odlar förstklassigt kaffe och som även strävar efter att lyfta sig. Traditionella marknadsstånd och välordnade butiker, packåsnor i gatorna och snygga elever i sina skoluniformer, traditionella odlare och framåtsträvande, välutbildade agronomer, allt i skön förening.

En lektion på den lokala kaffeskolan, frågor och svar om kafferostning

En dag fyra av oss åt ute slog det mig att vi faktiskt betalade mindre tillsammans för vår lunch än man får pröjsa för én portion i en vanlig lunchrestaurang här hemma. Det säger nåt om kostnadsnivån, men även om inkomsterna. Det är lätt då för en annan att vara generös och bjuda.

Vad som inte är lika lätt för dem det gäller, är att lyfta sin standard. Marginalerna är helt enkelt för små. En småodlare vi skulle besöka, men inte hann, skulle med ett lån på så lite som 40 000 spänn kunna höja sin produktivitet, ett lån hon dock inte får av bankerna för deras höga trösklar.

Och sen den här lovande studenten Andy som har antagits till medicin som en av 14 bland 200 sökanden, men vars föräldrar inte mäktar med de extra kostnaderna hans studier och boende i huvudstaden Managua skulle medföra – trots deras höga kompetens och fina arbetsinsatser. Som min far brukade säga, det är dyrt att vara fattig, och svårt att ta sig ur det. En av Pers fasta kontakter där nere känner väl till familien. Hon går i god för berättelsen och vädjar om stöd för dem.

Ja, denna kafferesa har resulterat i mycket mer än ett ökat kunnande om kaffe. När sen den här berättelsen hamnade i mitt fb-flöde såg jag ännu tydligare hur en för mig liten insats kan betyda så oerhört mycket för en annan. Det borde gå på ett kick för oss här hemma att skramla ihop de 3000$ som kan skapa en framtid för Andy och hans familj och samhälle. Och ingen av oss skulle ens märka av en $-hundring mindre i plånboken – men väl i hjärtat.

Jag har ju redan försökt det, och det gick inte

Ja, jag vet att han är den mäktigaste i det här landet. Du behöver inte påpeka extra för mig att detta blir en svår utmaning. Fast, jag har redan begärt att vi ska få åka, och det blev bara värre. Så nu lyssnar inte ens mina fränder på mig. Och så menar du att han ska lyssna?

Förresten vet jag inte om jag ens tror på detta själv. Jag är nog inte så överlämnad åt dig som jag borde. Jag klarar nog inte av det här uppdraget.

En gång är ingen gång, men två gånger ...

– Vi vet att du vill så väl. Berättelsen går om varför du fick fly för 40 år sen. Du ville ju bara hjälpa, skipa lite rättvisa. Ändå blev det så fel. Så förlåt oss för att vi är lite försiktiga.

– Men vaddå, du har blivit gammal och vis nu. Så gamla synder ska inte ligga dig i fatet. Fast det där med att du har pratat med Gud – inte helt lätt att köpa, va. Om det inte vore för dessa konstigheter. Den där staven som blev till en orm, och sen till en stav igen. Och det med handen, som blev övertäckt av utslag, och sen normal igen. Ok, så vi köper det. Gud har skickat dig för att ta oss ur vår eländiga situation. Du får föra vår talan hos kungen.

– Men bläh. Vad var nu det här, då? Det blev bara värre. Hörredu, du, det var inte så här det skulle bli!

– Har Gud pratat med dig igen, såger du? Att han ska sätta oss fria? Och att du ska leda oss? Hur tänker du nu, då? Varför skulle vi tro dig den här gången, när det blev så fel nyss? Nej, en gång må vara ingen gång, men nu är det två gånger. Det är två gånger för mycket. Nu får det vara bra. Vi fortsätter hellre i det här eländet än riskerar att det blir snäppet ännu värre, om det nu skulle vara möjligt. Nej, tack och hej, åk du tillbaka till dina får och vakta dem i stället.

Det är inte fritt för att man kan ha viss sympati för att de gav honom kalla handen.

Ni är lata. Lata!

Han har full kontroll över dessa främmande som har blivit så många och mäktiga. Han utnyttjar dem redan som slavar. Han skulle kunna viska att de är lata och det skulle gälla som lag. Så varför behöver han upprepa det?

De ber om tillstånd att åka iväg några dagsresor och fira gudstjänst. Det är inte första gången. Förra gången var de väl sedda och då gick det bra att få lämna för en storbegravning i hemlandet. Men nu är han rädd att de ska smita, och det är de för nyttiga till. Så det gäller att hålla dem i strama tyglar. För det kan han skylla på att de är lata. Men varför behöver han upprepa det?

De må ha begärt att få lämna för en tid. Han må tycka att det visar att de är latt eller saknar arbetsvilja och har för litet att göra, eftersom de anser sig ha tid att lämna arbetet i flera dagar. Men varför behöver han upprepa det?

Kan sanningen vara att han mycket väl vet att de inte alls är lata, att de är rent av är så nyttiga att han inte vill avvara dem? Kan han se Mose som en gammal rival som igen seglar upp för en maktkamp, och minsann vill visa var skåpet ska stå? Kan han se ett tillfälle att ytterligare hålla nere detta arbetsamma folk som hela tiden förökar sig och känns hotande? Kan han använda deras önskan om en ledighet för att fira sin gudstjänst som en förevändning för att kalla dem lata så han kan kuva dem ännu mer? Mycket möjligt. Men varför behöver han upprepa det?

Man upprepar en motivering för att rättfärdiga sitt beslut och förankra sitt agerande. Göran Persson hade stor framgång med sitt "Den som är satt i skuld är icke fri". Man upprepar även ett påstående om man är i affekt. Och han kanske var lite småirriterad, den gode farao, för dessa störningar.

Men jag kan inte fri mig från tanken att han upprepar sig för att han inte tror på det själv. Han behöver övertyga sig själv om att han har rätt att plåga detta folk ännu mera och att de får skylla sig själva. Och är inte det ett spel vi ser runt oss hela tiden? Man hittar – trots bättre vetande – svepskäl som kan rättfärdiga, både inför en själv och inför andra, orättvisor och främjande av egna intressen. Och man upprepar och upprepar dem och hoppas att de ska framstå som sanningar. Inte mycket har hänt på den fronten på tre och ett halvt tusen år.