Nej, det får inte hända! Han var beväpnad. Varför vet jag inte. Det var kanske inte så ovanligt med rövare och annat pack när man rörde sig utanför stan, så det kanske behövdes. Hur som helst, nu kom det till nytta. Deras goda läromästare fick ju inte bara tas till fånga så där. Han behövdes – hans godhet, hans förstånd, hans ibland oförklarliga ingripanden.
– Men snälla Petrus, menar du alltså att jag inte skal gå den väg, om än smärtsam, som jag faktiskt är här för? Lägg undan vapnet. Det är ju detta som är hela syftet med mitt liv.
– Vad då, syftet med ditt liv? Är du inte en god läromästare? Är du inte en som vill sprida kärlek? Vad då syfte? Hur kan du uppnå nåt syfte när du inte är mer? För det är ju det de vill, avrätta dig som bråkmakare. Du stör dem.
– Nej, Petrus. Jag har berättat detta så många gånger för er, men ni förmår ju inte tänka bortom det ni ser. Syftet med mitt liv är att ge det.
– Kom igen nu! Ge det? Vad gagnar det? En död ledare är ju ingen ledare.
– Lyssna lite här, Petrus. Du vet att far inte tål några misstag. Och alla gör misstag. Därför måste ni utföra en massa riter och offer för att sona dem och blidka honom. Nu blir det slut med det. Eftersom jag inte har gjort några misstag accepterar han att jag sonar era. En gång för alla. Det är det som står för dörren nu. Och som bevis för det kommer jag att återuppstå om bara några dagar.
Nej, det där var svårbegripligt. Sånt händer ju bara inte. Inte konstigt hur han agerade – i all välmening – fast det blev fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar